Vissa dagar...

Alltså vissa dagar!

Allt började stillsamt och fint som vanligt när jag är ledig från skolan. Jag åt min frukost, drack mitt kaffe i soffan och slötittade på sex and the city, för att sedan ta itu med tvätten. Inga konstigheter bara en tanke som lite stilla pickade på att det på det senaste mest är jag som tar hand om tvätten och städar. Ingen bitterhet - bara en tanke. Jonatan kommer hem från skolan, jag går ner för att hänga upp tvätten. Jag gör lunch, vi äter lunchen, jag sätter på kaffebryggaren och Jonatan hojtar från ett annat rum att han fått förfrågan om jobb fredag kväll.
Det kan tyckas fånigt, men jag får en klump i magen. Vi bor tillsammans, vi går och lägger oss tillsammans varje kväll, så varför reagerar jag när han eventuellt, istället för att vara borta en natt i samband med spelning, kommer vara borta i två? Min kropp reagerar starkt och jag smyger fram frågan "vill du jobba då?"
Och varför inte!? När han ändå är i Småland för en spelning finns det ingen logisk förklaring till varför han inte skulle jobba kvällen efter, nu när han ändå är i krokarna. Det finns ingen logisk förklaring, bara en klump i min mage som växer ju mer jag tänker på att jag längtat efter att vakna bredvid honom på morgonen utan att behöva kliva upp med en gång och skynda iväg till skolan, att möta en hel, ny dag tillsammans med energi att hitta på något tillsammans, att inte vara trött efter en dags studier och slappa i soffan hela kvällen medan han sitter och spelar.

Efter många om och men hängde han in sina ordningsvaktkläder i garderoben och tackade nej till jobbet, packade in sitt piano i bilen och åkte iväg.
Nu sitter jag hemma med dåligt samvete. Är det här kärlek? Jag undrar om jag inte är rent egoistisk som övertalade honom att inte ta jobbet. Och känns det bättre för att jag fick min vilja fram? Både ja och nej.. jag är glad att jag får mer kvalitetstid med honom, men nej, för jag känner mig som en skurk, och den tiden jag vunnit med honom är förpestad med det faktum att jag inte är den människan jag borde- och önskar att jag kunde vara!
" Vad kul! Klart du ska jobba när du ändå är där! Då får jag tid att plugga och pilla med sånt jag inte kommer mig för att göra när du är i närheten :)"

En vacker dag kanske jag lär mig... men faktum är att jag längtar tills han kommer hem igen..




För självdistansen ;)


Och vem vill väl egentligen ha en sån här toffel?? :)