Fredagsfabulöst

Ibland blir jag farligt påmind om att jag är jag och att jag är samma person som mitt tonårs jag om än mindre dramatisk.
Jag jobbade med turturduvorna idag och när man jobbar med dem är det snarare regel än undantag att man får jobba över. Otur för mig som hade bokat in ett träningspass som jag såg mycket fram emot. Jag kom hem smått gråtfärdig av ilska eftersom att jag kände att min tid inte respekteras och att det kanske spelar mindre roll för dem eftersom att de ändå hänger ihop. Håhåjaja, så jag störtar in genom dörren hemma, vräker mig in i duschen och gråter i duschens strilande samtidigt som jag börjar tänka på hur mycket jag saknar mina kompisar i Göteborg och hur deras liv går vidare utan mig och att vi snart inte är vänner längre utan snarare bekanta och sådär håller jag på tills jag är färdigduschad. Då går jag till sängen och gråter lite där, jag är en mästare på självömkan - det är ett som är säkert! Jonatan försöker få mig på fötter och lyckas med löften om te och rostade mackor. Jag är inte direkt svårövertalad. Efter att ha chattat lite med Ellen på fb känner jag mig gladare. Hon kallar mig dialekthora och jag blir löjligt lycklig över det grovroliga uttalandet och saknar henne något makalöst! Vafalls - jag saknar henne till och med på halländska!

Några minuter senare känner jag att jag behöver mer spontanitet i mitt liv och hoppar in i duschen med kläderna på - sedan lagar jag mat åt J som skall till Tylösand och jobba.

Så här sitter jag nu och biter på naglarna. Skall begrava kvällen i serier med en kopp kaffe och återuppstå imorgon till en dag av nya löften...kanske ett löfte om en alldeles ny vänskap... :)

So long!!

Miss Slow