Var är mitt äventyr?

Så fort jag blir bunden till det här huset känns livet inramat och onaturligt bakåtsträvande. Jag ser ut i den gråbeiga soppan utanför mitt fönster, drar på mig regnkläderna för att ta ut hunden på promenad och inser i nästa minut att hela gångvägen badar i vatten. Det krävs en stor portion tålamod och koordinationsförmåga för att ta sig förbi dessa Mölnlyckes världshav, inte minst då man på de små snövallarna (som man trodde var ens räddning) måste akta sig för att kliva i små hundbajsar som ligger precis Överallt! Det som göms i snö dyker upp i tö. En del hundägare borde skämmas tänker Sara då.

Man kommer innanför dörren, torkar av sin fyrbenta vän och sig själv och drar fram dammsugaren. Idag tycks vara en perfekt dag för tråkiga sysslor. Jag dammsuger och slänger in en mörk 40 i tvättmaskinen. Husligheten själv. Sedan begår jag ett smärre brott och sitter följaktligen och avnjuter en film. Nej. Jag njuter inte. Jag pausar genom halva och går upp för att laga stuvade makaroner med köttbullar.
Och nu mina vänner, befinner vi oss i nuet!

Och var är äventyret?

Igår fick jag ett telefonsamtal. Det varade i 20 minuter ungefär och var ett av de viktigaste telefonsamtalen den veckan. Varför? För att det var oväntat efterlängtat, och för att det kändes som att ett hål inom mig fylldes igen. Det kändes som att komma hem.
Så känns det när en vän man inte hört ifrån på länge ringer upp en, och man inser att man har saknat personens röst.

Jag gick och lade mig med en bra känsla i magen.

Han: "Man skivar inte upp bröd om man inte tänker äta det"

Hon: "Man köper inte ett bröd vars ingredienser man inte tycker om"

That's right!