2023
Ett ganska lågmält år.
Jag avslutade min utredning för Adhd utan diagnos men med adhd-liknande symtom. De rekommenderade att jag skulle ta kontakt med en arbetsterapeut, och jag kände att hela karusellen med utredningen hade tagit så mkt energi att jag bara ville skjuta det ifrån mig. Jag köpte en rekommenderad bok - som jag inte har läst. Den har legat i köket i ett helt år.
Under våren visade Jonatan mig en hund från hundar utan hem med orden "jag borde inte ha tryckt på den här länken" och han borde vetat bättre än att sedan visa den för mig! Liksom min kattlängtan för några år sedan så väcktes en enorm längtan efter hund. I otaliga timmar har jag scrollat bland hundar, läst om adoption av hund, funderat över vardagspusslet och längtande följt hundägarnas fyrbeningar med blicken.
Jag tänkte ut hur jag skulle kunna lägga om mitt schema och vågade till sist lyfta det med chefen. Det var inga problem och vi beslutade ett datum när jag skulle gå ner till 90% och lägga extra lång lunch måndag-torsdag.
Vi skickade in vår första intresseanmälan, sedan en andra när de första hundarna blivit bortadopterade till några andra. Och plötsligt hade vi kontakt! När vi fick frågan om Otis (eller Wayne som han hette då) kände jag att japp, han känns rätt! Inte för liten, kräver inte så mkt aktivitet men har ändå lite go i sig!
Och en kort tid därefter hämtade vi honom. Nu, efter snart två månader som hundägare, så känns det inte längre som att jag låtsas när jag är ute och går med honom. Jag känner på något konstigt vis att jag har mer tid än innan, trots att jag fått mer att göra. Den där mytomspunna vardagsmotionen har uppenbarat sig för makarna Stridh som nu rör på sina slappa påkar med förnyad spänst!
Efter Otis tandoperation innan nyår har vi också märkt att han är mer kontaktsökande, mer aktiv och lekfull. Den där spruckna tanden gjorde troligtvis ganska ont, och det känns skönt att vi tog tag i det direkt.
Odlingsåret 2023 då?
Lågmält! Oinspirerat! En trött och moloken Sara tittade ut genom vardagsrumsfönstren. Altanen var jordig och dryg att passera på vägen ut. Vädret kallt och eländigt. Gräset först gult och bränt -sedan långt och oklippt. Fästingar och bladlöss överallt. Dahliorna blåste sönder. En ny ros planterades dock på framsidan, orange/rosa och fin. Knopparna åts upp av rådjur. Framåt sensommaren planterades några nya växter i blomrabatten på baksidan - inspirationen och glädjen kom tillbaka en stund - sedan kom hösten. En kantnepeta dog, resten frodiga och fina!
Nästa år har jag antagit en utmaning från en kollega - pumpatävling! Största pumpan vinner. Hon kommer odla den på föräldrarnas kompost... vi får se hur det artar sig! Jag tänker att ett tävlingsmoment är rätta sättet att få upp motivationen. Jag har någonstans omfamnat mitt bristande trädgårdsintresse i somras. Jag har undvikit trädgårdstider (som alltid annars varit helgens höjdpunkt!) samt undvikit trädgårdskonton på instagram, allt för att inte jämföra mina egna tillkortakommanden med andras oändliga flit och inspiration. Suck!
Men kanhända är jag utvilad till våren som kommer, med ny vilja och lust. Det är min förhoppning: att detta året skall få innehålla mer lust och inspiration! Inte specifikt gällande trädgården, men gällande hemmet och livet i stort! Jag vill glädjas över det hem jag har, jag vill tacksamt sköta om det som givits mig.
Så inga nyårslöften här.
Bara en önskan om tacksamhet, glädje och inspiration.
 |
| 💜Otis💜 |
