Idag gick jag en promenad. Utan J&E. Med musik i öronen och choklad i sikte. När jag begav mig ut kände jag förväntan och glädje i att få komma ut i friska luften och röra lite på påkarna. Men innan jag ens nått fram till kastanjen vid viadukten började promenaden kännas dämpad. Jag saknade både man och barn, syftet med promenaden var att känna någon form av frihet, men jag kände mig bara ensam.
Jag insåg med blandade känslor att jag blivit mamma - på det psykiska planet. Jag kan längta efter ensamtid något vansinnigt, men jag vill ändå ha lillen nära.
På väg hem från affären iaktog jag bilarna som flöt fram på Laholmsvägen, och jag greps av ångest över att jag inte kört bil på så länge, och hur skall jag klara att köra utan att bygga upp körvanan, jag kan nog inte parkera en bil längre...tankarna bara skenade och när jag väl kom hem var jag hemskt ledsen. När jag låg på sängen kom Jonatan och lade en avslappnad son i mina armar och placerade sig själv bakom mig.
Just där och då var jag hemma, omhuldad, älskad och älskande.
För att säga som så många gånger förr:
Här vill jag stanna, för här mår jag bra.
Nu sover Edvin, och jag skall strax göra honom sällskap.
Kram och Godnatt
