Trädgård och hundlängtan

 Det är sällan jag sätter mig vid datorn. Är det inte barnen som lagt beslag på den så är det Jonatan som ser sin chans. Men min bästa tid är nu! Nuet som så lätt slarvas bort scrollandes på instagram och facebook. "Jag har ingen tid" gnäller jag. Eller "jag är så stel i axlarna", ja det är lätt att lista ut varför! Eller så grubblar jag över om jag skulle orka ha hund. I hundfrånvaron klappar jag förstrött på Stampe som ligger bredvid mig i soffan. Vi är duktiga soffpotatisar hela gänget. Jag har gått upp 2 kg. Den enda som behåller spänsten är min scrollande tumme, ja förutom barnen då. I sömnigt sällskap blir man lätt likadan. Jag gör inte av med energin så jag får inte heller någon ny. Idag dock, har energin hittat tillbaka, och jag och Jonatan tog en liten vända i trädgården och inledde kampen mot ogräset innan han åkte till jobbet. Igår när jag tog en vända runt huset vred jag på kranen till åvattnet, och nu äntligen har de startat pumpen. Trädgårdsbordet har flyttat ut från växthuset och jag tänkte börja göra iordning där inne. I år blir det ingen växthuskuvös, utan växterna får avhärdas och bo på lite andra platser. Det gör inte mycket med tanke på hur kall våren har varit. Sådderna är helt enkelt inte redo att flytta ut och med lite omplantering och avhärdning kan de med största sannolikhet flytta till sin slutgiltiga plats ganska så kvickt.

Men gällande det där med hund. Det är så typiskt. Jonatan skickar en länk på en adoptionshund med kommentaren "Jag skulle inte ha klickat på den här länken 😍" varpå jag tittar. Och så är det såklart en urgullig hund, tidigare vanvårdad, pigg och glad, behöver rehab pga dåligt musklade bakben yaddayadda... och jag blir besatt! Läser allt om den, kollar upp rasegenskaper, letar reda på hundens "dog shelter" på Irland, hittar via deras instagram hundens nuvarande fosterhem i Sverige. Och så är jag igång. Varje dag väger jag för-och nackdelar. Kollar om hunden blivit adopterad än. Funderar på om jag skulle kunna gå ner i arbetstid. Stålsätter mig halvhjärtat för om hunden skulle bli bortadopterad till någon annan. För min rationella sida säger att jag är för emotionellt engagerad i just den där hunden. Ens första hund borde vara noggrant uttänkt utifrån egenskaper och hur mycket tid och energi man har möjlighet att lägga på den. Det är inte som att adoptera två kattgubbar! Nu var kattgubbarnas adoption något av ett spontant infall visserligen och det gick ju hur bra som helst, men de är ju katter. De går in och ut som de vill. De klarar några dagar utan att vi är hemma.

Och jag har ju tänkt tanken att det hade varit skönt att gå ner i arbetstid nu när pandemin något sånär seglat förbi... det är bara det där med pension och inkomst och sjuklön som talar för att jobba heltid egentligen. Ja utöver att det uppskattas av arbetsplatsen då...

Fördelarna med deltid känner jag till sedan gammalt. Mer energi kvar efter arbetspassen, ökad livskvalitet - mer frihetskänsla.

Jag kan ha sagt till någon på jobbet att jag kanske skulle unna mig att gå ner i arbetstid när jag kommit upp i 30 000 i månadslön. Fick svaret att jag skulle få vänta halva livet. 😅 men jag skulle ju kunna nöja mig med nästan 30 000. Om man nu får prata om lön såhär "öppet". Och det tycker jag nog att man får.

Nu har jag suttit här för länge. Dags att slänga ut de gamla tomatplantorna som varit kvar i växthuset hela vintern. Imorgon kommer jag inte att blogga. Då är det jobb och sedan grillkväll med Edvins klass. Jag ska försöka återfå min sociala kompetens.. önska mig lycka till!

Puss och kram

Växande hjärtan och skygg energi

 Valborgshelgen spenderades hos mamma och pappa. Vi kunde sova i stugan och det är alltid en stor fördel.

Höjdpunkterna var många.

-Frida var där på lördagen, vi gjorde en lyckad utflykt hela gänget, Frida balanserade på stockar och busade med barnen. Mamma och pappa bjöd på donuts och kaffe.

-På söndagen var vi med mamma och pappa till deras församling, jag blev väldigt berörd och kände hur hjärtat blev varsamt omskakat - som ett "Jag finns här, du vet". Och allt det dunkla som jag känt i vinter kändes inte längre lika tungt.

- Barnen och morföräldrarna fick en sådan fin kontakt. Vi träffas ju inte ofta, men de kramades godnatt och hejdå på barnens initiativ. Det blyga och ovilliga var som bortblåst. Lea låg i soffan hos Morfar och blev pillad på ryggen. Det värmer verkligen ett mammahjärta. Sen var vi klart förberedda, det var barnens favoritmat som serverades, inga konstigheter alls. Och när Lea blev besvärad och sur på väg till valborgsfirandet så var det bara Mormor som fick gå med henne och hålla hennes hand.

Jag tog med mig en förkylning hem, sitter nu och snorar och hostar samtidigt som jag lite njuter av lugnet här hemma. Febern har gått ner och jag känner ett behov av att dammtorka och städa. Jag tänker på att klematisen växer, jag undrar hur stor den kommer bli i sommar. Jag undrar hur långt mossfloxen kommer breda ut sig och om pionens 3 knoppar kommer bjuda på frodigt rödrosa blommor. Kommer alla mina kantnepetor växa sig stora? Kommer lavendeln bli tämligen hög? Kan mina slingerkrasse som nu grott breda ut sig kring lagerhäggen som inte tagit fart, kan de täcka jorden och blivande tråkig tulpanblast? Kommer jag lyckas flytta den busiga vallmon som grott utanför rabatten, och var är dess bästa placering. Är någon av dem jättevallmon som aldrig såg dagens ljus? Just det, jag sådde aldrig dvärgluktärten, den röda. Det börjar bli dags. Rabatterna behöver rensas men kanske inte just nu, energin är svag. Mitt linne sitter ut-och-in och jag biter på naglarna.

Jonatan och jag drömmer om en hund, men just nu är jag glad att vi inte har en. Hostan river i halsen och högen med blöta näsdukar växer.

Kanske dammar jag av arbetsrummet idag. Kanske inte.

Klematis Piilu

Edvin springer i röken. Lea sitter på klippan och hejar "Heja Edvin! Edvin är modig! Heja Edvin!"