Den uttröttlige

Ja jag är sannerligen inte outtröttlig.

Innan jag hann ta mig ut kom J hem, fikade och powernappade, sedan begav vi oss ut i solen och blåsten. Nu hittar jag lite bättre på campus, men mitt lokalsinne känns ändå inte pålitligt. Vi tog oss heela långa vägen bort till Ica (ca 1km bort) och tillbaka till lägenheten. Och som jag fick kämpa! Det tog kanske 10 meter - sedan vankade jag med ömma revben och molande höfter/rumpa. Men det var det värt för det var skönt att komma ut i friska luften. Bara tanken på att bli normal igen - kunna promenera, springa och böja sig framåt - gör mig lyrisk. Det finns ett liv bortom denna otympliga kropp! Och detta liv ligger max 2 veckor och 2 dagar bort! (Förhoppningsvis kommer det snabbare än så)

Nu står J och steker hamburgare, jag behöver inte ens hjälpa till med tillbehören! Han är snäll och hjälper mig så gott han kan med olika saker. Han hjälper mig att ta på skorna, dra av byxorna över fötterna, hämta saker åt mig och så lagar han mat :) En riktig hjälte. Så tar jag disken när han är i skolan.

Innan på Ica köpte han dessutom två olika glassorter OCH Pringles-chips (gröna burken).
Det lutar åt filmkväll ikväll igen :) Vi är inte nyttiga, men vi passar på att mysa så gott det går.

Hejhej sammandragning!
Med denna stenkula till mage avslutar jag detta inlägg.
Kram!!

Växjö

Tredje dagen i Växjö. Här regnar det till och från med jämna intervall och jag sitter i Jonatans studentetta och fördriver tiden. Idag är första dagen som det känns helt okej. Jag menar, det är inte jätteroligt att vara här medan J är iväg på sina lektioner och så, jag kan titta på netflix, tv och surfa. Tekniskt sett kan jag gå ut och utforska campus med eller ta bussen till centrum, men vädret är inte inbjudande och ärligt talat så tryter motivationen. Samtidigt som både J och jag vill att lilleman skall hålla sig inne i magen tills efter tentan på fredag så är det nästan så jag hoppas han kommer tidigare, bara det händer någonting! Men han gör inte mycket väsen av sig. Buffar och knuffar lite, ibland hugger det till i rumpan/höften och mina fingrar är lika avdomnade som innan.

Jag har gått in i ett nässpraysberoende, nästäppan är ordentligt påfrestande emellanåt. Igår på apoteket fick jag rådet att köra saltvattenspray. Med nyvunnen motivation gick jag in för att uthärda nattens annalkande täppa med förhoppningen att nässlemhinnorna skulle bli i bättre form bara jag lyckades stå ut en natt. Oh boy! Efter 3 timmar av munandning, många toalettbesök med högljudda snytningar och upprepade saltvattenduschar, torr hals och vaselinsmetiga läppar blev jag desperat och tog min tillflykt till den vanliga nässprayen. Somnade på några sekunder med en viss besvikelse i kroppen.
Nu resonerar jag såhär: Sålänge jag befinner mig i den här lägenheten där jag inte kan fly undan någonstans med mina besvär får jag leva med att ta lite nässpray innan jag skall sova. Annars kommer jag inte vara utvilad om nu värkarna skulle sätta igång. (Dessutom blir jag ju hungrig om jag ligger vaken, och här kan jag knappt röra mig utan att väcka stackars J)

Nu kom solen fram, dags att kasta mjukisbyxorna, dra på ett par jeans och få lite syre.

Stor Kram!