Måhända flyger mina hormoner åt alla håll och kanter, det är ju inte ovanligt och svårt att komma ifrån, men jag har också en oerhört känslostark 7-åring som vid i princip varje måltid blir upprörd över något och lämnar bordet. Sedan är maten för kall, eller så blir den för varm och den är inte god och han ska aldrig äta, och jag kan inte stävja den känslostorm som växer inom mig. Det desperata läget där man vänder sig ut och in för att hitta något han kan äta, eftersom en tom mage gör saken ännu värre. Detta blandas i tvära kast med vetskapen om att det är jag som skall bestämma, inte mitt barn och jag sätter hårt mot hårt. Han blir ledsen och arg, jag blir ledsen och arg. Jag lämnar honom och gör iordning Lea för natten. Medan jag nattar henne skriker han mamma från ett annat rum, jag vrålar åt honom att hålla käften. Det blir tyst. Lea överkompenserar och är så oerhört fin och lydig. Jag känner att hon förtjänar bättre. Edvin förtjänar stabilare. Vad förtjänar jag? Skammen är förlamande. Med tårar i ögonen går jag till Edvin och frågar om han tycker att jag är en dålig mamma. Han tittar oförstående på mig och svarar nej. Han åt yoghurt och Start till slut, efter att ha smakat på en pytteliten bit av middagen. Vi borstar tänderna. Han tycker att det gör ont en sekund och boxar mig i magen. Tårarna väller fram, jag säger åt honom att inte slåss för det gör ont. Jag borstar färdigt och säger att det är dags att sova. Han skriker nej. Jag säger att nu orkar jag inte mer av det här. Min röst är bruten och uppgiven. Jag går till toaletten och hör hur han stänger av tv:n. Han klär av sig och går på toa. Kryper ner i sängen som jag sitter bredvid. Jag pussar på honom och säger att jag älskar honom. "Jag med" säger han. Vi fnissar lite åt att han också älskar sig själv. Sedan somnar han.
Nästa kväll när jag säger till honom att jag älskar honom så svarar han "och jag dig".
Han bråkar fortfarande vid frukost. NU är frukosten över iallafall. Han åt äppelklyftor i en skål. Jag grät. Som vanligt.
Edvins känslor håller inte i sig länge. Han blir snabbt glad igen. Där önskar jag att vi var lite mer lika.
