Lovsångsledaren

Jag steg upp på scenen efter att ha fått en tillåtande och menande blick från mötesvärden. Tittade ödmjukt ned i golvet och lossade mikrofonen från mickstativet. När jag blickade ut över församlingen möttes jag av ett fyrtiotal törstande blickar som förväntansfullt riktades mot mig. Jag tog sats och hälsade dem välkomna till förmiddagsgudstjänsten, bad dem ödmjukt att ställa sig upp (om de kände för det - såklart, man vill ju inte verka bossig). En blick till Jonatan som började spela på flygeln, och så en första försiktig ton...

Ja, jag skulle bara se om jag har någon Adrian Plass-ådra i mig... men det är jobbigt att vara ödmjukt fantastisk. Det gick bra att leda lovsången i söndags, det är ju visserligen rent subjektivt, men det kändes bra! Men det är ändå skönt att ha det överstökat, vi var ganska spända inför det här uppdraget.
Nu är jag mest spänd för jobbet och Tyrannens fortsatta tillfrisknande.

Och vet ni: Chihuahuor är jättesöta :) (Tack Borgarna för att ni gav mig insikt!)

Puss