.

Bildfritt inlägg!

Igår var vi iväg på kalas i Värnamo. Dagen till ära fyllde Edvin 8 månader prick och kusin Hanna tycktes inte längre så skrämmande. Men det är klart, han hade ju mognat en hel del sedan sist ;)
Det var så mysigt att få umgås med familjen. Älskade ni :)

Idag var Jonatan med i lovsångsteamet i kyrkan, jag och Edvin kom dit typ 50 minuter sent, lagom till 11.00 var det ju dags för honom att äta och sedan pottas. Efter bajsblöjan igår på kalaset var jag inte sugen på fler olyckor, och tack och lov klämdes det ut som utklämmas skulle innan vi gick till kyrkan.
Vi missade visst predikan, men kom lagom till lovsång och nattvard, så det kändes gott ändå.
Senaste tiden har jag haft lite av en torkperiod, har väl inte riktigt upplevt att jag tror. Kanske för att jag inte varit i kyrkan sedan förra våren eller varit i något kristet sammanhang sedan dess. Jag hade inte räknat med att min tro skulle vara så bräcklig, men här om natten kände jag sådan tomhet och ensamhet att jag viskade ut i rummet "Finns du där?" Jag vill tro att Gud är här, för allt vad det är värt så hoppas jag att det jag bär i hjärtat inte bara är något dåligt samvete över att jag övervägt att lämna den tro jag på sätt och vis blivit uppfostrad till att ta för sanning. Det är så lätt att bara köra på. Att slentrianmässigt sjunga med i sånger. Att be böner av vana. Att tänka "jag tror" men känna sig...uttråkad.
Men när jag satt i bänken med Edvin i knät och församlingen stod samlad i mittgången för att gå fram till nattvard kändes det fint. Människor som stod upp och gick fram med förväntan. Det var iallafall det jag såg. Och då fick även jag förväntan, jag skulle ställa mig bland dem med Edvin på armen, och jag skulle ta emot nattvarden. Markera en ny start.
Och efteråt när en i församlingen delade ett ord, till någon som rört sig till nattvarden, inte av slentrian - men som bestämt sig för att gå fram för att möta Gud - till den här personen ville han säga att Gud har mött dig idag.

Och jag vet att den personen var jag.