Spännande! Igårkväll fick jag ett mail från en privat hyresvärd som sett vår annons på blocket, och imorgon ska vi ner till Halmstad och kolla på den! Det är en trea med förstahandskontrakt nära centrum. Drömmen! Om den är menad för oss så får vi den, tills dess säger vi ingenting.
(Men vi hoppas såklart att den möter våra förväntningar med bravur och att vi får den på stört..hehe) :)
Kaffedags!
All Love!
14.9.12
12.9.12
Träning och Ally McBeal
Nu blir det kaffe och ett avsnitt Ally McBeal - sen ska jag köra benpass i köket igen. Träningsvärken har äntligen börjat ge med sig, så nu är tiden inne! Dessutom blir det zumba i eftermiddag.
Jag har haft sådana här perioder förr, när jag vill träna och är superpeppad! De brukar visserligen gå över, men jag tänker bita mig fast sålänge det går! (Jag har trots allt ett bröllop att bli snygg till) :)
Dags för Ally!
Nedan finner ni blogginlägget om Ryssland. Det blev förskräckligt långt, men så var det en väldigt speciell resa också.
Puss!
(Ps. jag köpte walkingskor på internet igår. Längtar tills de kommer!)
Jag har haft sådana här perioder förr, när jag vill träna och är superpeppad! De brukar visserligen gå över, men jag tänker bita mig fast sålänge det går! (Jag har trots allt ett bröllop att bli snygg till) :)
Dags för Ally!
Nedan finner ni blogginlägget om Ryssland. Det blev förskräckligt långt, men så var det en väldigt speciell resa också.
Puss!
(Ps. jag köpte walkingskor på internet igår. Längtar tills de kommer!)
 |
| Reebok Easytone Flash |
11.9.12
Minnen från sommarens Ryssland
Onsdag 1 aug.
Jag sitter på en buss från Vadstena till Stockholm, vi ska ta finlandsfärjan därifrån. Snett mittemot mig sitter en dam i illröd dräkt men 3 stora kassar runt fötterna och i knät. Hon stickar och pratar. Efter 20 minuter sätter jag i mina öronproppar, men hennes röst tränger ändå igenom. Under bussresan som varar 3 h i hennes sällskap (hon hoppade på i Linköping) slutar hon aldrig prata. Där börjar irritationen.
Vi kommer fram till färjeläget och där möter jag Johanna - som jag har längtat! Tyvärr kommer vi inte se allt för mycket av varandra under resan eftersom att vi är tolkar för olika grupper.
Vi går ombord och hittar våra hytter, två av tanterna i min hytt snarkar högt under natten. Jag är tacksam för mina öronproppar.
Torsdag 2 aug.
Vi vaknar tidigt. Det måste man om man vill äta frukostbuffé. Jag har i vanliga fall inte svårt att äta mycket frukost, men såhär tidigt på morgonen och bland så många främlingar tycker jag att det är lite jobbigt. Men jag äter ändå för glatta livet. Idag börjar ett långdraget resande, och man vet aldrig när man får ordentligt med mat i magen nästa gång.
Jag och min lilla grupp på 3 personer sätter oss på en snabbuss till Helsingfors. Alla sitter var för sig - swedish style- och jag somnar.
Väl framme i Helsingfors börjar utmaningen. Vi hittar de ryska minibussarna och det är nu eller aldrig - nu avgörs mitt öde - kan jag tala såpass god ryska att vi lyckas ta oss iväg?
Det kan jag, det är bara det att det gick en buss för 5 minuter sedan som vi missade, och de vill inte köra förrän om 2-3 timmar. Jag känner mig rådvill. Skit också! Jag ringer Jonas och frågar vad vi ska ta oss till.
Och 15 minuter senare sitter vi trots allt i en av minibussarna, mina tre resenärer och jag, bussen skumpar fram på vägarna och livet känns lite ljusare och vi börjar vädra äventyr. Vi fick visserligen betala mer än dubbla priset var och en, men vi kom iväg!
Passkontrollerna in till Ryssland går bra, och vi hinner med vårt tåg, det går från Viborg och skall ta oss till Sordavala.
"På detta skraltiga motortåg sitter vi nu utspridda på de platser som fanns till övers. De ser ut att bygga en väg bredvid tågspåret. Det behövs nog. Jag har aldrig varit med om ett så långsamt tåg tidigare. Det kan omöjligt köra fortare än 40 km/h.
Vi missade vår perrong. Inte för att det fanns någon, men vi missade att klättra av där när tåget stannade. Jag pratade med tågvärden och med bara två stopp till slutstationen fick vi det underbara budskapet att vårt anslutningståg stannade även vid den stationen.
Efter ännu en tågresa och en gemytlig svarttaxifärd befinner vi oss slutligen i den evangelisk-lutheranska kyrkan i Sordavala där vi skall spendera natten. Pastor Anton och hans söta mamma tar hand om oss på bästa sätt, matar oss och bjuder på te. Vi får duscha och sova. Vi kom fram kl 01 på natten och är trötta efter en hel dags resande. Öronpropparna i - sen sover jag.
Fredag 3 aug.
Vi vaknar tidigt, äter frukost och packar ihop oss. Antons kompis som körde svarttaxin dagen innan kör oss till hamnen. Han har fäst en parfymspruta fram i bilen. Den påminner om en såndär som vissa har inne på toa, ett litet tryck och en dusch av små väldoftande aerosoler fyller rummet. Jag frågar honom om den, och han säger att den inte luktar någe vidare. Jag fnissar på insidan.
Vi åker svävare över Ladoga, Europas största sjö. När vi väl kommer ut på öppet vatten ser man inte land, vattnet sträcker sig till horisonten och det går gäss på sjön. Det enda som saknas är doften av salt. Jag jublar inombords när jag tänker tillbaka på resans gång. Vi är på väg mot Valamoön - en klosterö dit många kristna ryssar och finnar vallfärdar. Vi har lyckats ta oss till resans mål - jag har lyckats tolka oss till rätt destination, vi mår bra och jag känner mig levande och lycklig. Solen skiner och jag tackar Gud.
En mustaschprydd 40-årig kavat liten man i militärmönstrade arbetskläder känner Pastor Anton och hjälper oss med vårt bagage. Vi får ställa det bakom en souvenirbod och vi stämmer av en tid när vi ska ses igen så han kan hjälpa oss med väskorna till båten som går kl 15. Han är otroligt trevlig och hjälpsam. Jag känner en knut i magen, men det är ingen obehaglig knut, det är min ävenyrsknut och en känsla av saknad. Jag inser hur otroligt mycket jag har saknat det här, ryssarnas mentalitet - mänskligheten, gästfriheten och inte minst språket. Jag är precis där jag vill vara, hur knepigt det än är när jag inte förstår allt som sägs.
Mitt ressällskap är ett muntert gäng. En skånsk man och två damer. Den äldsta av dem har karelskt blod och är en liten kämpe med krökt rygg och nyopererade knän. Hon knatar på och njuter av den vackra ön. Vi går in i klosterkyrkan iklädda löskjolar och huckle. Men inte skåningen - han är ju man och visar tydligen vördnad som han är. Vi får inte fotografera, men jag har en klar bild i minnet av hur där såg ut, och det var storartat.
När trion sitter på bänkar och vilar fötterna utanför klosterkyrkan tar jag mig en promenad till ett räcke som vetter mot stranden för att ta en titt på utsikten. Jag hinner knappt fram innan en ung ryss börjar prata med mig. Han är i min ålder, kanske lite äldre. Han frågar varifrån jag kommer, och frågar vad jag tycker om ön. Bortsett från att jag kanske bara förstår hälften av vad han säger så är det intressant. Just att han - likt så många andra ryssar - vill börja samtala med nya människor och ta del av deras historier samt delge sin egen. Efter ett tag känns han dock en aning påflugen när han vill visa mig ett ställe där man fångar färsk fisk och ber mig följa med ner till stranden. Jag påpekar att jag har ett resesällskap att ta hand om och han uppmanar mig att hämta dem så de också får se. Jag undrar hur detta ska gå, men tänker att det nog kan bli ett intressant inslag i vår resa. Vi promenerar ner för en stig och han beättar både det ena och det andra, av vilket jag bara kan återge fragment för mina svenska vänner.
När det sedan visar sig att han bara velat fösa oss till souvenirbodarna förstår jag hans intentioner. Det är nästan skrattretande. Ingen av oss köper någon souvenir, vi är helt enkelt inte souvenirtypen, men kvinnan i souvenirboden ger mig en gyllene sked i present som minne av ön, och säger att det är en gåva, för att jag talar så bra ryska. Jag blir varm i hjärtat och tackar med världens fånleende - resans bästa komplimang!
Vår mustaschprydde ryss kommer aldrig och möter oss, så vi tar våra väskor och stiger ombord på svävaren som skall ta oss söderut, till hamnstaden Priozersk (Kexholm). Vi kommer dit och skall försöka få tag i en taxi in till tågstationen. Frågan är bara hur. Jag knatar fram och tillbaka och försöker hitta någon lösning men känner mig ganska uppgiven. Då möter vi Svetlana, en tjej i min ålder som också varit på Valamo. Hon har redan ringt en taxi och frågar om vi vill åka med. Underbara kvinna! Vi klämmer in oss 5 st på de 4 platser som finns i bilen - jag sitter i skåningens knä och vi skumpar än en gång fram på vägarna. Asfalten har vattenfyllda håligheter och det blir en makalös bilfärd, mina små tanter skrattar hejdlöst och tycker det är en av resans höjdpunkter i all sin dråplighet. Själv har jag ganska ont i nacken, men jag är glad ändå.
Sveta skall också till St. Petersburg så vi slår följe hela vägen, åker buss i ett par timmar och sedan tunnelbana. Innan vi vet ordet av är vi på vandrarhemmet och kan pusta ut. Jag lägger mig på sängen och tittar upp i taket. Det värsta är över - mitt huvudsakliga tolkuppdrag är slutfört - nu kan jag andas ut. Nu är vi trygga.
Lördag 4 aug.
Idag ska alla ut till Kronstadt utom jag och ett gammalt par. Jonas har nämligen bett mig slå följe med dem så de har någon som kan tolka. De vill till eremitaget. De tror att jag hittar dit själv. Om de bara visste hur illa jag har det med mitt lokalsinne :) Vi hamnar på en buss som skall ta oss dit. Jag är ändå lite osäker på om vi kommer hoppa av rätt och frågar en tant vart vi bör hoppa av. Uppenbarligen stod det skrivet i mitt ansikte att jag inte riktigt fattade hennes instruktioner, för en liten skolflicka - söt som socker - säger att hon ska visa oss. Och det gör hon verkligen. Hon hoppar av bussen med oss och går med hela vägen dit. Jag blir förundrad och otroligt tacksam. Hela resan i Ryssland kommer präglas av dramatik, och ljusglimtarna är ofta de ryssar vi möter, hur måna de är om oss trots att vi är totala främlingar.
Paret betalar för mig med, och vi kommer in. De vill se Rembrandts tavla "Den förlorade sonen" och efter en stund kommer vi fram. Mannen påpekar att jag inte borde ha så kort kjol när jag står inför en sådan tavla, ett sådant stort konstverk. Jag vet inte om han menar allvar och skrattar osäkert och kollar åt ett annat håll. Sen när blev museet ett kloster?
Vi kommer tillbaka till vandrarhemmet. Jag köper pelmeni och går upp till köket för att tillaga dem. Jag förstår mig inte på gasspisen alls, men som ett svar från ovan kommer en gänglig ryss som jag hälsat på kvällen innan. Han visar mig hur jag ska göra och vi börjar prata lite och lär känna varandra. Han jobbar natt på ett bryggeri och bor på vandrarhemmet under jobbperioden. Han är inte från Petersburg, men jag har glömt varifrån han kom. Han vill byta nummer eftersom att han inte har internet. Jag ser ingen vits med det eftersom att jag ska tillbaka till Sverige och dessutom verkar han lite väl på, så jag nämner i förbigående att jag har en kille hemma. Han verkar inte bry sig :P
Jag får sms av Johanna att kärringen (hon med röd dräkt som aldrig slutade prata på bussen från Vadstena) försvunnit ute på Kronstadt. De har letat i timtal och ska kontakta polisen. Det är en katastrof - tänk att vara vilsen i ett land där man inte kan språket. Johanna och jag hade tänkt göra stan på kvällen, men hon blev fast på Kronstadt, letandes efter denna kärring.
Det kan tyckas hårt att kalla henne kärring, men medan alla letade efter henne och oroade halvt ihjäl sig, så hade hon - förvisso tappat bort gruppen, men - tagit en buss in till centrum och passat på att gå i bokhandlar och se sig omkring. Hon försökte inte få tag i någon, hon gick inte till vandrarhemmet för att meddela att hon var okej, hon bara sket i resten och körde sitt eget race. Detta framgick på kvällen när Jonas testade att ringa hennes svenska mobilnummer - varpå hon svarade. Det var inga glada miner på resten av resenärerna och dagen slutade med att i princip alla drack öl i korridoren på översta våningen och spydde galla över dramat som utspelat sig.
Söndag 5 aug.
Vi firar gudstjänst i centrum och tar avsked till Johannas familj som ska stanna ett par dagar extra. Sedan åker vi ut till Kronstadt och firar gudstjänst en gång till. Sedan väntar minibussen till Helsingfors. Drama.
Bussen går sönder vid ryska gränsen, vi står och väntar på en ny. Jag fryser om benen. Tanterna undrar vad som händer och när bussen skall komma. Jag får olika budskap och de blir lite tjuriga. De är bara trötta och oroliga, det vet jag, men ändå känns det som att det är mitt fel. Det kommer en ny minibuss där bara två får plats. Så två i vårt sällskap åker med den bussen. Någon halvtimme senare kommer ännu en, där hoppar jag på med 7 av våra passagerare. Busschauffören verkar märkbart stressad och inte alls glad på de som körde den trasiga bussen som vi kom med. Han haltar och är kanske mellan 30-40 år gammal. Jag hamnar i framsätet bredvid honom och får i uppgift att skriva in alla mina passagerares uppgifter och pass- och visumnummer innan vi nåt gränsen - och gränsen är nära! Det fixar sig och jag får fylla i papper efter papper.
När vi är förbi både ryska och finska gränskontrollerna är busschauffören märkbart mer avslappnad. Han pratar och skämtar och driver med mig och hävdar att jag måste bli bättre på ryska. Vi tjötar på medan resten av bussen är på konferens med John blund. Han kör som en tok och jag kan inte sova - jag har inget säkerhetsbälte. Efter oss reser en grupp om 4 resenärer. Min grupp anländer till Helsingfors 20 minuter innan vår anslutningsbuss till Åbo går. De fyra som reste efter oss hinner också med bussen, men det är knappt. Jonas och den siste resenären hinner inte alls. Jag har fortfarande ensamt ansvar för gruppen. Jag vill inte ta hand om dom hela vägen in till Sverige, jag vill inte styra upp allting - jag orkar inte och jag kan inte. Jag är för sjutton yngst i hela sällskapet och ... 10 minuter innan båten går kommer Jonas och Chester - de har tagit taxi sista biten och hann med båten. Jag brister nästan i gråt när jag ser Jonas. Jag inser hur otroligt slitsam resan har varit och hur oron påfrestat kroppen. Jag tar mig till hytten och somnar genast.
Resten av resan hemåt skriver jag inte om - men den fullkomliga avslappningen kom inte förrän jag landade hemma i lägenheten och drunknade i Jonatans famn.
Borta bra,
Hemma skönt.
och i Ryssland fruktansvärt när det är som värst - men sagolikt när det vill sig väl.
Jag sitter på en buss från Vadstena till Stockholm, vi ska ta finlandsfärjan därifrån. Snett mittemot mig sitter en dam i illröd dräkt men 3 stora kassar runt fötterna och i knät. Hon stickar och pratar. Efter 20 minuter sätter jag i mina öronproppar, men hennes röst tränger ändå igenom. Under bussresan som varar 3 h i hennes sällskap (hon hoppade på i Linköping) slutar hon aldrig prata. Där börjar irritationen.
Vi kommer fram till färjeläget och där möter jag Johanna - som jag har längtat! Tyvärr kommer vi inte se allt för mycket av varandra under resan eftersom att vi är tolkar för olika grupper.
Vi går ombord och hittar våra hytter, två av tanterna i min hytt snarkar högt under natten. Jag är tacksam för mina öronproppar.
 |
| Hejdå Stockholm |
Vi vaknar tidigt. Det måste man om man vill äta frukostbuffé. Jag har i vanliga fall inte svårt att äta mycket frukost, men såhär tidigt på morgonen och bland så många främlingar tycker jag att det är lite jobbigt. Men jag äter ändå för glatta livet. Idag börjar ett långdraget resande, och man vet aldrig när man får ordentligt med mat i magen nästa gång.
Jag och min lilla grupp på 3 personer sätter oss på en snabbuss till Helsingfors. Alla sitter var för sig - swedish style- och jag somnar.
Väl framme i Helsingfors börjar utmaningen. Vi hittar de ryska minibussarna och det är nu eller aldrig - nu avgörs mitt öde - kan jag tala såpass god ryska att vi lyckas ta oss iväg?
Det kan jag, det är bara det att det gick en buss för 5 minuter sedan som vi missade, och de vill inte köra förrän om 2-3 timmar. Jag känner mig rådvill. Skit också! Jag ringer Jonas och frågar vad vi ska ta oss till.
Och 15 minuter senare sitter vi trots allt i en av minibussarna, mina tre resenärer och jag, bussen skumpar fram på vägarna och livet känns lite ljusare och vi börjar vädra äventyr. Vi fick visserligen betala mer än dubbla priset var och en, men vi kom iväg!
Passkontrollerna in till Ryssland går bra, och vi hinner med vårt tåg, det går från Viborg och skall ta oss till Sordavala.
"På detta skraltiga motortåg sitter vi nu utspridda på de platser som fanns till övers. De ser ut att bygga en väg bredvid tågspåret. Det behövs nog. Jag har aldrig varit med om ett så långsamt tåg tidigare. Det kan omöjligt köra fortare än 40 km/h.
Vi missade vår perrong. Inte för att det fanns någon, men vi missade att klättra av där när tåget stannade. Jag pratade med tågvärden och med bara två stopp till slutstationen fick vi det underbara budskapet att vårt anslutningståg stannade även vid den stationen.
Efter ännu en tågresa och en gemytlig svarttaxifärd befinner vi oss slutligen i den evangelisk-lutheranska kyrkan i Sordavala där vi skall spendera natten. Pastor Anton och hans söta mamma tar hand om oss på bästa sätt, matar oss och bjuder på te. Vi får duscha och sova. Vi kom fram kl 01 på natten och är trötta efter en hel dags resande. Öronpropparna i - sen sover jag.
Fredag 3 aug.
Vi vaknar tidigt, äter frukost och packar ihop oss. Antons kompis som körde svarttaxin dagen innan kör oss till hamnen. Han har fäst en parfymspruta fram i bilen. Den påminner om en såndär som vissa har inne på toa, ett litet tryck och en dusch av små väldoftande aerosoler fyller rummet. Jag frågar honom om den, och han säger att den inte luktar någe vidare. Jag fnissar på insidan.
Vi åker svävare över Ladoga, Europas största sjö. När vi väl kommer ut på öppet vatten ser man inte land, vattnet sträcker sig till horisonten och det går gäss på sjön. Det enda som saknas är doften av salt. Jag jublar inombords när jag tänker tillbaka på resans gång. Vi är på väg mot Valamoön - en klosterö dit många kristna ryssar och finnar vallfärdar. Vi har lyckats ta oss till resans mål - jag har lyckats tolka oss till rätt destination, vi mår bra och jag känner mig levande och lycklig. Solen skiner och jag tackar Gud.
 |
| Ladoga |
 |
| Klosterområdet |
När trion sitter på bänkar och vilar fötterna utanför klosterkyrkan tar jag mig en promenad till ett räcke som vetter mot stranden för att ta en titt på utsikten. Jag hinner knappt fram innan en ung ryss börjar prata med mig. Han är i min ålder, kanske lite äldre. Han frågar varifrån jag kommer, och frågar vad jag tycker om ön. Bortsett från att jag kanske bara förstår hälften av vad han säger så är det intressant. Just att han - likt så många andra ryssar - vill börja samtala med nya människor och ta del av deras historier samt delge sin egen. Efter ett tag känns han dock en aning påflugen när han vill visa mig ett ställe där man fångar färsk fisk och ber mig följa med ner till stranden. Jag påpekar att jag har ett resesällskap att ta hand om och han uppmanar mig att hämta dem så de också får se. Jag undrar hur detta ska gå, men tänker att det nog kan bli ett intressant inslag i vår resa. Vi promenerar ner för en stig och han beättar både det ena och det andra, av vilket jag bara kan återge fragment för mina svenska vänner.
När det sedan visar sig att han bara velat fösa oss till souvenirbodarna förstår jag hans intentioner. Det är nästan skrattretande. Ingen av oss köper någon souvenir, vi är helt enkelt inte souvenirtypen, men kvinnan i souvenirboden ger mig en gyllene sked i present som minne av ön, och säger att det är en gåva, för att jag talar så bra ryska. Jag blir varm i hjärtat och tackar med världens fånleende - resans bästa komplimang!
Vår mustaschprydde ryss kommer aldrig och möter oss, så vi tar våra väskor och stiger ombord på svävaren som skall ta oss söderut, till hamnstaden Priozersk (Kexholm). Vi kommer dit och skall försöka få tag i en taxi in till tågstationen. Frågan är bara hur. Jag knatar fram och tillbaka och försöker hitta någon lösning men känner mig ganska uppgiven. Då möter vi Svetlana, en tjej i min ålder som också varit på Valamo. Hon har redan ringt en taxi och frågar om vi vill åka med. Underbara kvinna! Vi klämmer in oss 5 st på de 4 platser som finns i bilen - jag sitter i skåningens knä och vi skumpar än en gång fram på vägarna. Asfalten har vattenfyllda håligheter och det blir en makalös bilfärd, mina små tanter skrattar hejdlöst och tycker det är en av resans höjdpunkter i all sin dråplighet. Själv har jag ganska ont i nacken, men jag är glad ändå.
Sveta skall också till St. Petersburg så vi slår följe hela vägen, åker buss i ett par timmar och sedan tunnelbana. Innan vi vet ordet av är vi på vandrarhemmet och kan pusta ut. Jag lägger mig på sängen och tittar upp i taket. Det värsta är över - mitt huvudsakliga tolkuppdrag är slutfört - nu kan jag andas ut. Nu är vi trygga.
Lördag 4 aug.
Idag ska alla ut till Kronstadt utom jag och ett gammalt par. Jonas har nämligen bett mig slå följe med dem så de har någon som kan tolka. De vill till eremitaget. De tror att jag hittar dit själv. Om de bara visste hur illa jag har det med mitt lokalsinne :) Vi hamnar på en buss som skall ta oss dit. Jag är ändå lite osäker på om vi kommer hoppa av rätt och frågar en tant vart vi bör hoppa av. Uppenbarligen stod det skrivet i mitt ansikte att jag inte riktigt fattade hennes instruktioner, för en liten skolflicka - söt som socker - säger att hon ska visa oss. Och det gör hon verkligen. Hon hoppar av bussen med oss och går med hela vägen dit. Jag blir förundrad och otroligt tacksam. Hela resan i Ryssland kommer präglas av dramatik, och ljusglimtarna är ofta de ryssar vi möter, hur måna de är om oss trots att vi är totala främlingar.
Paret betalar för mig med, och vi kommer in. De vill se Rembrandts tavla "Den förlorade sonen" och efter en stund kommer vi fram. Mannen påpekar att jag inte borde ha så kort kjol när jag står inför en sådan tavla, ett sådant stort konstverk. Jag vet inte om han menar allvar och skrattar osäkert och kollar åt ett annat håll. Sen när blev museet ett kloster?
Vi kommer tillbaka till vandrarhemmet. Jag köper pelmeni och går upp till köket för att tillaga dem. Jag förstår mig inte på gasspisen alls, men som ett svar från ovan kommer en gänglig ryss som jag hälsat på kvällen innan. Han visar mig hur jag ska göra och vi börjar prata lite och lär känna varandra. Han jobbar natt på ett bryggeri och bor på vandrarhemmet under jobbperioden. Han är inte från Petersburg, men jag har glömt varifrån han kom. Han vill byta nummer eftersom att han inte har internet. Jag ser ingen vits med det eftersom att jag ska tillbaka till Sverige och dessutom verkar han lite väl på, så jag nämner i förbigående att jag har en kille hemma. Han verkar inte bry sig :P
Jag får sms av Johanna att kärringen (hon med röd dräkt som aldrig slutade prata på bussen från Vadstena) försvunnit ute på Kronstadt. De har letat i timtal och ska kontakta polisen. Det är en katastrof - tänk att vara vilsen i ett land där man inte kan språket. Johanna och jag hade tänkt göra stan på kvällen, men hon blev fast på Kronstadt, letandes efter denna kärring.
Det kan tyckas hårt att kalla henne kärring, men medan alla letade efter henne och oroade halvt ihjäl sig, så hade hon - förvisso tappat bort gruppen, men - tagit en buss in till centrum och passat på att gå i bokhandlar och se sig omkring. Hon försökte inte få tag i någon, hon gick inte till vandrarhemmet för att meddela att hon var okej, hon bara sket i resten och körde sitt eget race. Detta framgick på kvällen när Jonas testade att ringa hennes svenska mobilnummer - varpå hon svarade. Det var inga glada miner på resten av resenärerna och dagen slutade med att i princip alla drack öl i korridoren på översta våningen och spydde galla över dramat som utspelat sig.
Söndag 5 aug.
 |
| En av favoriterna :) |
Vi firar gudstjänst i centrum och tar avsked till Johannas familj som ska stanna ett par dagar extra. Sedan åker vi ut till Kronstadt och firar gudstjänst en gång till. Sedan väntar minibussen till Helsingfors. Drama.
Bussen går sönder vid ryska gränsen, vi står och väntar på en ny. Jag fryser om benen. Tanterna undrar vad som händer och när bussen skall komma. Jag får olika budskap och de blir lite tjuriga. De är bara trötta och oroliga, det vet jag, men ändå känns det som att det är mitt fel. Det kommer en ny minibuss där bara två får plats. Så två i vårt sällskap åker med den bussen. Någon halvtimme senare kommer ännu en, där hoppar jag på med 7 av våra passagerare. Busschauffören verkar märkbart stressad och inte alls glad på de som körde den trasiga bussen som vi kom med. Han haltar och är kanske mellan 30-40 år gammal. Jag hamnar i framsätet bredvid honom och får i uppgift att skriva in alla mina passagerares uppgifter och pass- och visumnummer innan vi nåt gränsen - och gränsen är nära! Det fixar sig och jag får fylla i papper efter papper.
När vi är förbi både ryska och finska gränskontrollerna är busschauffören märkbart mer avslappnad. Han pratar och skämtar och driver med mig och hävdar att jag måste bli bättre på ryska. Vi tjötar på medan resten av bussen är på konferens med John blund. Han kör som en tok och jag kan inte sova - jag har inget säkerhetsbälte. Efter oss reser en grupp om 4 resenärer. Min grupp anländer till Helsingfors 20 minuter innan vår anslutningsbuss till Åbo går. De fyra som reste efter oss hinner också med bussen, men det är knappt. Jonas och den siste resenären hinner inte alls. Jag har fortfarande ensamt ansvar för gruppen. Jag vill inte ta hand om dom hela vägen in till Sverige, jag vill inte styra upp allting - jag orkar inte och jag kan inte. Jag är för sjutton yngst i hela sällskapet och ... 10 minuter innan båten går kommer Jonas och Chester - de har tagit taxi sista biten och hann med båten. Jag brister nästan i gråt när jag ser Jonas. Jag inser hur otroligt slitsam resan har varit och hur oron påfrestat kroppen. Jag tar mig till hytten och somnar genast.
Resten av resan hemåt skriver jag inte om - men den fullkomliga avslappningen kom inte förrän jag landade hemma i lägenheten och drunknade i Jonatans famn.
Borta bra,
Hemma skönt.
och i Ryssland fruktansvärt när det är som värst - men sagolikt när det vill sig väl.
Fotbad
Idag har jag gjort badsalt och fotbadat.
Det är lite ruggigt utomhus, att då hälla upp ett varmt och mjukgörande fotbad till en kopp kaffe och min favvo Ms McBeal gör att hösten gärna får dundra på där ute. Tack och lov har vi en sådan där oval skurhink som fötterna faktiskt får plats i, för några baljor finns här inte!
Till fotbadet behövs bara lite grovsalt utan jod, en sked honung och en stänk olivolja. Mmm mumma för fötterna. Jag passade på att fila mina hälar, och man blir lite slemmig så en handduk är bra att ha nära till hands.
Sen är fötterna lena och goa - bara att smörja in med fotkräm och dra på ett par sockar så kan man känna sig mysig resten av dagen!
Men just det.. jag har inte städat än... uuuh... ska nog sätta på lite nytt kaffe och dra ett avsnitt till, sen ska lägenheten bli fin... om jag orkar :)
Det är lite ruggigt utomhus, att då hälla upp ett varmt och mjukgörande fotbad till en kopp kaffe och min favvo Ms McBeal gör att hösten gärna får dundra på där ute. Tack och lov har vi en sådan där oval skurhink som fötterna faktiskt får plats i, för några baljor finns här inte!
Till fotbadet behövs bara lite grovsalt utan jod, en sked honung och en stänk olivolja. Mmm mumma för fötterna. Jag passade på att fila mina hälar, och man blir lite slemmig så en handduk är bra att ha nära till hands.
Sen är fötterna lena och goa - bara att smörja in med fotkräm och dra på ett par sockar så kan man känna sig mysig resten av dagen!
Men just det.. jag har inte städat än... uuuh... ska nog sätta på lite nytt kaffe och dra ett avsnitt till, sen ska lägenheten bli fin... om jag orkar :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Broderi och massage
Nu till slut kom jag ihåg att beställa mitt livs första broderi-kit! Jag valde en tygkasse att brodera blommor på, se bilderna! Senaste vec...
