Den sista vilan

Innan semestern är slut. Med trötta, av lakanen skrynkliga kroppar steg vi till slut upp från sängen. Barnen var redan vakna och tog det lugnt i tv-soffan. Frukost bereddes och åts. Kaffet doftade och värmde bröst och mage. Jag plattade håret. Jonatan uppmärksammade det. Sedan följde jag Lea i duggregnet till barnkalaset. Håret var inte längre rakt och glänsande efter det, utan vågigt och liksom luftigt på ett inte helt vackert sätt. Jag fortsatte promenera genom regnet och besökte olika små loppisar i byn. Jag kände mig social och trevlig och önskade alla lycka till med sina loppisar. Jag köpte en röd stormlykta för 10 kronor och fick en näve torr smålök till perenn lök, som en grövre gräslök där man i regel äter blasten på våren, men som också får topplökar man kan sätta för att få mer. Hon som uppmuntrade mig att ta lite sådan med mig sade att den kan vara svår att få tag i, och vi pratade lite om dahlior innan jag fortsatte hemåt för att äta lunch. Jag lyssnade på sommarprat i Jonatans hörlurar, för mina egna råkade jag förlägga när jag skulle hämta Lea från hennes kompis igår. Hon var där i lite mer än en timme men ville sedan gå hem för att hon hade tråkigt. Den här kompisen vill hon nästan alltid leka med, men kompisen är i princip alltid upptagen. Vilket bakslag va! Men hon verkade obrydd och nöjd över att komma hem.

Efter lunch gick jag åter ut i regnet och hem till fotografen som erbjudit mig att gräva upp rysk martorn från hans trädgård. Han är borta hela helgen och det var lite skönt att gräva upp utan publik. Jag försökte vara snäll och gräva upp ett par exemplar från hans grusgång men det var svårt och roten bröts på båda, men det ser ju inte han och gruset ligger där och döljer mitt misslyckande. 3 andra exemplar kom med hem, två från gräsmattan och en större från rabatten. Vågat att plantera dem i rosrabatten hemma, men de ska bli vackrast i soligt läge, så jag testar och ser. Inne i hemmet igen bryggdes en ny kopp kaffe och jag lade undan mina glasögon. Jag bar ner koppen till det mörka biorummet och lyssnade på Clara Lidströms vinterprat om utmattning och vila, slöt ögonen och vilade till hennes klokheter och tankar. Ibland kom jag på mig med att nästan somna. Det är ok.

En kopp te vore inte heller fel. Och en macka eller två. Lyckan är att ha mammabröd i frysen att plocka fram. Så det ska den här lilla mamman göra nu.

Puss och kram!

Här får hon en stund av lugn och ro

Semestern tar sin början

Ett litet inlägg från telefonen blir det idag. Jag vet inte alls hur det kommer se ut när det är klart, men det blir som det blir. Igår hade jag och Lea ett litet kalas. Såhär i efterhand tycker jag att jag kunde förberett mer fika och köpt en vanlig tårta så barnen blev nöjdare, men någonstans hade jag mest bara sett fram emot att vi skulle få träffa varandra och hade stora problem att tänka ut mat och sådant.

Nu är iallafall helgen över och semestern har börjat på riktigt. Jonatan sover fortfarande och jag och barnen har ätit frukost. Jag har gjort en att göra-lista idag. Jämför med helgens lista och se en viss förändring ☺️

Jag är bra mer förtjust i dagens lista och ser verkligen fram emot först punkt 2 och sedan sista punkten 🥰

Igår kväll när jag skulle lägga barnen sade Lea "Jag önskar att du alltid var såhär glad"

Ouch! Men bara vetskapen om att vi inte ska upp tidigt nästa dag gör ju att tempot blir snällare när det närmar sig läggdags. Vad jag älskar semester! Jag hoppas verkligen att det ska bli en skön sådan.

Puss och kram

Ps. Grattis Adam som blir fantastiska 33 år idag! 💕

Kvalmigheten

 Plötsliga infall. Jag vill bara göra det jag vill göra och jag vill göra det nu innan tankarna fastnat någon annanstans. Och just nu har jag fastnat lite, det finns en handfull saker som jag önskar att jag ville göra och som jag borde göra. Som att röja iordning i köket. För att möjliggöra ett brödbak. Eller middagslagning. Bära brädor till släpet - för att det är en önskning från Jonatan. Läsa boken jag påbörjat - för att det är så gött att försvinna in i läsbubblan, men min kropp blir slö och nu börjar jag känna att min energi bör riktas mot mer produktiva aktiviteter - som den där köksstädningen... Varför känner jag mig slö? Är det den halvklibbiga värmen denna mulna dag? Är det min stela nacke efter att ha legat konstigt när jag tog sovmorgon imorse? Det är väl en kombination - kantad av vetskapen att bladlössen kommit till dahliorna, rosorna och allehanda växter och måste bekämpas, landet och rabatterna behöver vattnas och jag behöver komma igång med något handgripligen för att komma ur den här matta, handlingsförlamade positionen.

Jag ska göra en plan! Bestämma middag till ikväll - röja snabbt i köket och påbörja den - allt för att det inte ska bli lika sent som igår. 

Rådjuret mumsar i sig löv från äppelträden, husspindeln jag såg igår är mystiskt försvunnen, gurkorna sväller i fönstret och om en vecka är jag och barnen på Tjörn. Det är två veckor till min födelsedag. Fyra veckor kvar till semestern. Jag behöver dricka något kallt. Jonatans idealhustru är glad, tillgiven och tacksam enligt ett test han gjort. Han beskrev dock en hund. Min idealman är självständig, mjuk och får som han vill. Ni kan ju gissa vilket djur jag beskrev! 😄

Jag har inget riktigt sammanhängande att bjuda på här. Behövde mest få ur mig min otroliga loj-het. Får söka lite inspiration - och det gör jag bäst genom att lägga undan telefonen och undvika sociala medier. Jag blir otroligt sällan inspirerad av pinterest och mysiga, fina instagramkonton. jag börjar mest jämföra mig och känna en inre stress över att.. ja över vad? Att jag inte har det så? Att jag inte är lika driven som de där personerna?

Blah! Må regnet falla och dåna inom kort!

Puss och kram 

En helg att glömma

Lördag 27 maj

Imorgon är det mors dag! Modern är hemma med de två barnen. Fadern är och roar sig hela helgen på ett airsoftspel. Modern är ok med detta. Dottern vaknade kl. 04 genom att kräka ner hela kudden. Modern tröstade dottern, tvättade av henne, torkade kräk från sängen, startade en tvätt och lade dottern att sova på faderns plats med madrasskydd över kudde och lakan. Dottern kräktes inte mer efter det.

Sonen vaknade ganska tidigt, dottern gick upp vid 07 och modern sov en timme till efter försäkran om att dottern kändes ok. Sedan upp och hänga tvätten, truga i sonen en macka och dottern ett glas saft.

Goda nyheter från Frida på viber och en glädjestund. Lyckades städa lite också - fantastiskt!

Söndag 28 maj - Mors dag 🌺

Vi byter perspektiv.

Edvin väcker mig runt 03 med ett förfärat rop på mamma. Säger att det bubblar i magen. Vi går till toaletten och jag hör hur det rasar där inne, jag tänker åh nej stackars barn - totalt rinnande avföring! Jag går ner och kissar på källartoan. Kommer upp igen och frågar om han känner sig färdig och om jag ska torka. Han tittar förbryllat på mig och säger "Varför? Jag har bara kissat." Då känner jag det. Avsaknaden av bajslukt. Just det, vad bra! Hehe, men vi ställer in skurhinken bredvid sängen ändå, varnade av den bubbliga magen. Vi lägger oss, jag hinner precis ignorera min kurrande mage och somna när jag hör kaskaden träffa hinkens botten. Då var det dags igen. 

Klockan 05.20 händer det igen och det är ljust ute. Edvin väljer att gå upp, jag går tillbaka till sängen. Vid 07 går även jag upp och Edvin hänvisar mig till skurhinken för tömning. Och så fortsätter morgonen. Lea äter frukost med god aptit efter att under gårdagen knappt ha ätit något alls. Det är en lättnad. Edvin får inte behålla de slurkar vatten han druckit, sover ett par timmar och sen är det samma om igen.

Mors dag är präglad av omsorg och faderns frånvaro. Får jag gissa så är han inte hemma förrän vid 17.00 som den tidsoptimist han är. Då bör han ha med sig proviant och petunior till mina amplar. Kan behöva något att sysselsätta mig med måndag och tisdag när det vankas vab.

Nu ska jag ut och dra lite kirskål, behöver rensa huvudet.

Puss och kram!

Barn och blomster

Fredag 12 maj

 Igår när jag stämplat ut från jobbet vibrerade telefonen. Jonatan i andra änden berättar att förskolan har ringt för att Lea har kräkts. Jag kör dit. Lea är pigg och leker på utegården. Hon hade haft mycket kläder på sig och lekte med två vänner. Plötsligt blev hon ledsen och kräktes vid gungorna.

I bilen på vägen hem berättar hon att hon och två kompisar har lekt att löven var godis, och att de tuggat på löv, sen kräktes hon. Allting känns väldigt oklart, hon är hemma med mig idag, men jag tror inte att hon är sjuk. Hon kanske bara bör undvika att äta löv helt enkelt, för hon är både pigg och glad. 

Det är riktigt varmt och soligt ute. Edvin pratade om att ta med sina kompisar hem efter skolan idag. Jag borde så och plantera om växter. Få lite ordning. Men det är ju så varmt! Kanske får slopa långbyxor och skjorta. Hehe, nu låter det som att jag har kontorskläder på mig, men jag har färgfläckiga arbetsbyxor och en rutig, mjuk bomullsskjorta. Det blir lite väl instängt.

Jag sådde sommarrudbeckia "Sahara" i år igen. Det växer ingenting! Jag har förlikat mig med det. Idag när jag gick förbi pallkragarna såg jag dock något! Där de växte förra sommaren och allt det vissna är kvar... där kommer det ju blad! Och jag vet att det är sommarrudbeckian! Så nu är jag glad, för dessa ettåringar blev just uppgraderade till perenner! (om de nu inte frösått sig, men det gör detsamma, bara jag får ha dem)

Murklockorna överlevde inte vintern i uppfartsrabatten. Jo en av dem, och den är skröplig. Det lutar åt att sätta mer mossflox där, för den trivs verkligen i solen, och nu när den står i full blom är den helt underbar! Se bilder. Jag överväger dock att plocka in en annan färg nu, bara ljuslila känns lite enehanda, och de där starkt rosa varianterna är väldigt fina såhär på våren när man bara längtar efter färg.

Kan jag prata om något annat än växterna? Mnja, men det skulle egentligen sitta fint med ett par dagar med regn nu, det är väldigt dammigt och torrt ute och jag behöver vattna om kvällarna. Jag är på jakt efter en till klematis att plantera mot muren och räcket uppe vid växthuset. Hade varit tjusigt med lite blomster där, jag har hittat en sort som blommar mer eller mindre hela sommaren och som blommar på årsskotten, vilket innebär att beskärningen är simpel, bara klipp ner härligheten och låt den komma på nytt varje år. Hade kanske varit trevligt med en doftande variant förstås. Den jag tittat på heter Ville de Lyon.

Torsdag 18 maj

Jag skrev aldrig klart förra inlägget men redan på lördagen fick jag eld i baken och for till plantagen med Edvin och Lea i släptåg. Det blev två stycken Klematis. En Ville de Lyon (storblommig senblommande) som jag nämnde innan, och en "Omoshiro" (Storblommig tidigblommande). Det blev några ljuslila mossflox till rabatten närmast vägen och 3 knallrosa att komplettera sidan mot huset med. Från och med nu skall de kallas rosenrabatten och buskrabatten. Jag slänger upp en bild här. De ljuslila är små och pluttiga, men de borde ta igen det nästa år. Jag köpte också två jätteverbena, för det var så tjusigt att ha det förra året, och jag vill inte plantera perenner närmast källaringången - man kommer troligtvis behöva trampa och härja där när min amerikanska veranda blir verklighet i framtiden.

Förra fredagen sov Edvins kompis över hemma hos oss, och det var jättemysigt och trevligt. Sen att de kollade på Star Wars och somnade efter 22, det hör inte hit.. 😁 Inatt skall Edvin sova över hos samma kompis, det blir första kompisövernattningen för Edvin på bortaplan. Jag hoppas allt går bra. Lea har varit på kalas på Leos lekland och sitter nu helt godismätt och trött i soffan. Bäst jag kollar till henne så vi hinner borsta tänderna innan hon däckar.

Det känns som att helgen borde ta slut snart, men den har inte ens börjat. Jag gillar att vara långledig. Imorgon har jag några viktiga punkter på agendan. Allt som ska ner i jord i år skall ner i jord! Ärtorna skall sås, mina försådder planteras ut/planteras om. Det måste ske innan juni kommer inklampande - och det är snart det! Och med det sagt slänger jag in bilderna och tackar för idag!

Många kramar

/Sara

Rosenrabatten mot huset. Lavendeln väntar jag på, den nedersta av plantorna är omkramad av mossflox, jag hoppas inte det påverkar negativt. Bortanför ser man den rosa mossfloxen som planterades nyligen.

Rooosa

Min lilla perukbuske lyser vanligtvis fint i kvällssolen, till höger om den har jag Kaskadtimjan som brer ut sig så sakteliga. Till vänster ett gäng misslyckade omplanterade vallmor som grott i gräsmattan.

Snart kryper den upp under rosen ska ni se!

Min kalaspingla och jag. Jag är Wednesday och hon är Anna från Frost.

Ett komiskt geni...

Bara för att han är så gullig, jag hoppas han sover gott inatt.

Klematis "Omoshiro"

Här ska de klättra upp på altanräcket vid växthuset

Trädgård och hundlängtan

 Det är sällan jag sätter mig vid datorn. Är det inte barnen som lagt beslag på den så är det Jonatan som ser sin chans. Men min bästa tid är nu! Nuet som så lätt slarvas bort scrollandes på instagram och facebook. "Jag har ingen tid" gnäller jag. Eller "jag är så stel i axlarna", ja det är lätt att lista ut varför! Eller så grubblar jag över om jag skulle orka ha hund. I hundfrånvaron klappar jag förstrött på Stampe som ligger bredvid mig i soffan. Vi är duktiga soffpotatisar hela gänget. Jag har gått upp 2 kg. Den enda som behåller spänsten är min scrollande tumme, ja förutom barnen då. I sömnigt sällskap blir man lätt likadan. Jag gör inte av med energin så jag får inte heller någon ny. Idag dock, har energin hittat tillbaka, och jag och Jonatan tog en liten vända i trädgården och inledde kampen mot ogräset innan han åkte till jobbet. Igår när jag tog en vända runt huset vred jag på kranen till åvattnet, och nu äntligen har de startat pumpen. Trädgårdsbordet har flyttat ut från växthuset och jag tänkte börja göra iordning där inne. I år blir det ingen växthuskuvös, utan växterna får avhärdas och bo på lite andra platser. Det gör inte mycket med tanke på hur kall våren har varit. Sådderna är helt enkelt inte redo att flytta ut och med lite omplantering och avhärdning kan de med största sannolikhet flytta till sin slutgiltiga plats ganska så kvickt.

Men gällande det där med hund. Det är så typiskt. Jonatan skickar en länk på en adoptionshund med kommentaren "Jag skulle inte ha klickat på den här länken 😍" varpå jag tittar. Och så är det såklart en urgullig hund, tidigare vanvårdad, pigg och glad, behöver rehab pga dåligt musklade bakben yaddayadda... och jag blir besatt! Läser allt om den, kollar upp rasegenskaper, letar reda på hundens "dog shelter" på Irland, hittar via deras instagram hundens nuvarande fosterhem i Sverige. Och så är jag igång. Varje dag väger jag för-och nackdelar. Kollar om hunden blivit adopterad än. Funderar på om jag skulle kunna gå ner i arbetstid. Stålsätter mig halvhjärtat för om hunden skulle bli bortadopterad till någon annan. För min rationella sida säger att jag är för emotionellt engagerad i just den där hunden. Ens första hund borde vara noggrant uttänkt utifrån egenskaper och hur mycket tid och energi man har möjlighet att lägga på den. Det är inte som att adoptera två kattgubbar! Nu var kattgubbarnas adoption något av ett spontant infall visserligen och det gick ju hur bra som helst, men de är ju katter. De går in och ut som de vill. De klarar några dagar utan att vi är hemma.

Och jag har ju tänkt tanken att det hade varit skönt att gå ner i arbetstid nu när pandemin något sånär seglat förbi... det är bara det där med pension och inkomst och sjuklön som talar för att jobba heltid egentligen. Ja utöver att det uppskattas av arbetsplatsen då...

Fördelarna med deltid känner jag till sedan gammalt. Mer energi kvar efter arbetspassen, ökad livskvalitet - mer frihetskänsla.

Jag kan ha sagt till någon på jobbet att jag kanske skulle unna mig att gå ner i arbetstid när jag kommit upp i 30 000 i månadslön. Fick svaret att jag skulle få vänta halva livet. 😅 men jag skulle ju kunna nöja mig med nästan 30 000. Om man nu får prata om lön såhär "öppet". Och det tycker jag nog att man får.

Nu har jag suttit här för länge. Dags att slänga ut de gamla tomatplantorna som varit kvar i växthuset hela vintern. Imorgon kommer jag inte att blogga. Då är det jobb och sedan grillkväll med Edvins klass. Jag ska försöka återfå min sociala kompetens.. önska mig lycka till!

Puss och kram

Växande hjärtan och skygg energi

 Valborgshelgen spenderades hos mamma och pappa. Vi kunde sova i stugan och det är alltid en stor fördel.

Höjdpunkterna var många.

-Frida var där på lördagen, vi gjorde en lyckad utflykt hela gänget, Frida balanserade på stockar och busade med barnen. Mamma och pappa bjöd på donuts och kaffe.

-På söndagen var vi med mamma och pappa till deras församling, jag blev väldigt berörd och kände hur hjärtat blev varsamt omskakat - som ett "Jag finns här, du vet". Och allt det dunkla som jag känt i vinter kändes inte längre lika tungt.

- Barnen och morföräldrarna fick en sådan fin kontakt. Vi träffas ju inte ofta, men de kramades godnatt och hejdå på barnens initiativ. Det blyga och ovilliga var som bortblåst. Lea låg i soffan hos Morfar och blev pillad på ryggen. Det värmer verkligen ett mammahjärta. Sen var vi klart förberedda, det var barnens favoritmat som serverades, inga konstigheter alls. Och när Lea blev besvärad och sur på väg till valborgsfirandet så var det bara Mormor som fick gå med henne och hålla hennes hand.

Jag tog med mig en förkylning hem, sitter nu och snorar och hostar samtidigt som jag lite njuter av lugnet här hemma. Febern har gått ner och jag känner ett behov av att dammtorka och städa. Jag tänker på att klematisen växer, jag undrar hur stor den kommer bli i sommar. Jag undrar hur långt mossfloxen kommer breda ut sig och om pionens 3 knoppar kommer bjuda på frodigt rödrosa blommor. Kommer alla mina kantnepetor växa sig stora? Kommer lavendeln bli tämligen hög? Kan mina slingerkrasse som nu grott breda ut sig kring lagerhäggen som inte tagit fart, kan de täcka jorden och blivande tråkig tulpanblast? Kommer jag lyckas flytta den busiga vallmon som grott utanför rabatten, och var är dess bästa placering. Är någon av dem jättevallmon som aldrig såg dagens ljus? Just det, jag sådde aldrig dvärgluktärten, den röda. Det börjar bli dags. Rabatterna behöver rensas men kanske inte just nu, energin är svag. Mitt linne sitter ut-och-in och jag biter på naglarna.

Jonatan och jag drömmer om en hund, men just nu är jag glad att vi inte har en. Hostan river i halsen och högen med blöta näsdukar växer.

Kanske dammar jag av arbetsrummet idag. Kanske inte.

Klematis Piilu

Edvin springer i röken. Lea sitter på klippan och hejar "Heja Edvin! Edvin är modig! Heja Edvin!"

Den upprepade gråten

 Måhända flyger mina hormoner åt alla håll och kanter, det är ju inte ovanligt och svårt att komma ifrån, men jag har också en oerhört känslostark 7-åring som vid i princip varje måltid blir upprörd över något och lämnar bordet. Sedan är maten för kall, eller så blir den för varm och den är inte god och han ska aldrig äta, och jag kan inte stävja den känslostorm som växer inom mig. Det desperata läget där man vänder sig ut och in för att hitta något han kan äta, eftersom en tom mage gör saken ännu värre. Detta blandas i tvära kast med vetskapen om att det är jag som skall bestämma, inte mitt barn och jag sätter hårt mot hårt. Han blir ledsen och arg, jag blir ledsen och arg. Jag lämnar honom och gör iordning Lea för natten. Medan jag nattar henne skriker han mamma från ett annat rum, jag vrålar åt honom att hålla käften. Det blir tyst. Lea överkompenserar och är så oerhört fin och lydig. Jag känner att hon förtjänar bättre. Edvin förtjänar stabilare. Vad förtjänar jag? Skammen är förlamande. Med tårar i ögonen går jag till Edvin och frågar om han tycker att jag är en dålig mamma. Han tittar oförstående på mig och svarar nej. Han åt yoghurt och Start till slut, efter att ha smakat på en pytteliten bit av middagen. Vi borstar tänderna. Han tycker att det gör ont en sekund och boxar mig i magen. Tårarna väller fram, jag säger åt honom att inte slåss för det gör ont. Jag borstar färdigt och säger att det är dags att sova. Han skriker nej. Jag säger att nu orkar jag inte mer av det här. Min röst är bruten och uppgiven. Jag går till toaletten och hör hur han stänger av tv:n. Han klär av sig och går på toa. Kryper ner i sängen som jag sitter bredvid. Jag pussar på honom och säger att jag älskar honom. "Jag med" säger han. Vi fnissar lite åt att han också älskar sig själv. Sedan somnar han.

Nästa kväll när jag säger till honom att jag älskar honom så svarar han "och jag dig".

Han bråkar fortfarande vid frukost. NU är frukosten över iallafall. Han åt äppelklyftor i en skål. Jag grät. Som vanligt. 

Edvins känslor håller inte i sig länge. Han blir snabbt glad igen. Där önskar jag att vi var lite mer lika.