Hårighet, kusiner och andra växande saker

För ett par dagar sedan när jag stod i duschen och sköljde bort all tvål insåg jag att det kanske var dags att raka armhålorna. Men så valde jag att låta bli, för ett: jag orkade inte. Två: Vem bryr sig egentligen?

Och när blev det ett val att låta bli att raka sig? Att låta bli borde ju rimligtvis vara definitionen av ett icke-val då det är kroppens naturliga tillstånd. Håret bara växer och växer, rakar man bort det så växer det ut igen. Min kropp vill alltså vara hårig. Då ska den väl få vara det. Benen slutade jag ju iallafall bry mig om för ganska länge sedan, och tänk, jag tycker fortfarande att jag blir väl bemött av människor omkring mig.

Igår kom Rut och flickorna på en eftermiddagsvisit. Hannas integritet var lika stor som sist, Linnea rusade på och lekte med allt hon såg, Edvin drog och puttade sina kusiner och snodde leksaker som de hade först, Lea kröp omkring lite som hon ville och vi vuxna co-existerade, sade till barnen, uppmuntrade och suckade uppgivet emellanåt. När de skulle åka bevittnade jag dock en näpen scen.

Hanna hade plockat en liten gul blomma i trädgården som hon räckte till Edvin. Han lyste upp som en sol och utbrast: "Tack så mycket Hanna, vad snäll du är! Åh vad fin den är! Den är jättefin, den blomman!" Hanna log och plirade med ögonen och sade sakligt "Varsågod". 

De kan om de vill, di där barna.

Ikväll blir det ratatouille till middag, dags att skörda lite fin squash.

Jag minns mammas stora squash-skörd i Mölnlycke. Blä tyckte jag då. Squash varje dag! (Kan sommarlovsdagarna ha flutit ihop lite månne?)

Och nu ska jag föra traditionen vidare! Men först måste jag skörda svarta vinbär. Och det nu!

Tills nästa gång!

xx