Torsdag. Vi vaknade som vanligt av att Edvin kröp upp i vår säng och myste och pratade. Sedan upp och göra välling och äta lite frukost. Jag hade tid hos mödravården och skulle ta bussen dit. Efter frukosten, runt 07.20 kände jag en sammandragning. Inget ovanligt med det i sig, men denna kändes annorlunda, kraftigare, tog mer energi. Inte så jag trillade ihop i en hög på golvet, men tillräckligt för att jag skulle tänka tanken "händer det idag..?".
Några sammandragningar senare var det dags att gå till bussen, men jag funderade över att ringa och ställa in besöket, jag kände inte alls för att sitta och pusta på bussen in till stan. Jonatan tyckte ändå att jag skulle dit, så han körde mig till mödravården, där barnmorskan gjorde de vanliga kontrollerna och konstaterade att bebisens huvud ännu inte var fixerat. När jag nämnde värkarna och att jag trodde den skulle komma idag log hon stort och sa "vad spännande! Då får vi se om den kommer eller bara luras".
Jag gick ut efter kontrollen och började leta efter Jonatan och Edvin, såg dem komma från Picassoparken och gick för att möta dem. Genom parken fick jag några värkar, såpass kraftiga att jag var tvungen att hitta föremål att luta mig mot. Hemåt igen och nu tog jag emot värkarna i sovrummet, böjd över sängen och kved högljutt ner i täcket. Edvin kom in och tittade bekymrat på mig. "Mamma har ont i magen..!" "Ja Edvin, mamma har ont i magen, men det går bra". Jag gick ner till källaren för att duscha, några värkar senare kom jag upp igen, slängde på mig lite kläder och gick till köket för att fika med killarna. Vid detta laget hade jag bett Jonatan ringa Gunilla för att hämta Edvin. Med minimal aptit tog jag ett bett av min macka, kände illamåendet slå ner som en blixt och sprang med snyggaste ank-gungstilen och hukad rygg till toaletten för att kräkas. Edvin kom efter och ställde sig bredvid. Jonatan kom och hämtade honom medan jag vände ut och in på magen, jag spottade och satt på huk.
Plask!
...skulle det ha kunnat sagt, om inte vattnet hade sugits upp av byxorna jag hade på mig och istället rann ner på golvet lite diskret sådär. Och jag blev helt blank i huvudet, neontext blinkade mellan öronen "Vattnet gick! VATTNET GICK! HJÄLP!"
Och jag ropade till Jonatan att vattnet hade gått, och fick svaret "OJ!! Är det sant!?"
Sen kände jag den första krystvärken, kanske knappt en minut efter vattenavgången. Jag skrek okontrollerat "Jag får KRYSTVÄRKAR! Ring ambulans!!" Sen stod jag och fullkomligt vrålade i sovrummet, böjd över sängkanten som innan.
Insåg plötsligt att det nog inte är helt optimalt att föda barn med trosor och byxor på, så i all hast krängdes dessa av. Jag klättrade upp i sängen och puttade undan täckena (Jonatans "kungen av täcken"-täcke skulle minsann klara livhanken), ställde mig på alla fyra, eller ja - alla tre, ena handen fick äran att placeras vid bebisentrén för kontroll av eventuellt huvudframträdande. På två krystningar kände jag plötsligt hur ett mjukt litet hårigt huvud började titta ut och skrek med ljuv hysterisk stämma "Huvet kommer!! AARRGGHHH!!!!"
Jonatan rusar in, möts av en bild han aldrig kommer glömma, rafsar ihop ett par handdukar och så är hela huvudet ute. Vad rör sig i Jonatans huvud? Någonting i stil med "oj, bebisen är blålila, hur får man ut resten?" Han håller om huvudet på bebisen och trycker lite försiktigt på min mage, jag fattar vad han håller på med och trycker ut resten av bebisen. "Fluurrrrp!" Hon piper till. Jonatan torkar henne i ansiktet, säger "Det blev en flicka!". Jag sliter av mig tröja och bh, hasar upp mot huvudändan av sängen och säger bestämt "Ge mig barnet!" och plötsligt har jag en liten rödlila bebis på bröstet. Jag lyckoskrattgråter fram ett "Hej lilla gumman! Heeeej! Heeej! med sån där "prata-med-bebis-ljus-röst" Edvin som stått vid fotändan av sängen kommer fram och pekar på sin lillasyster med ett väl valt ord: Bebis!
Sen går de ut och möter ambulansen som just dykt upp, möter oroliga grannar som undrar om det hänt något ("ja, det blev en flicka", haha bästa svaret ever!) Och lång historia kort - ambulanspersonalen kommer in, frotterar upp lilla fröken så hon skriker ordentligt, lägger på henne nya torra handdukar, väntar på moderkakan som trots värkar inte behagar komma ut för att slutligen låta mig hoppa upp på båren och
bäras ut till ambulansen. Spritt språngande naken under ett par filtar fick jag segervinka till grannarna och Gunilla och Sven-Åke som stod utanför ambulansen.
Detta är den roliga biten av storyn. Inne på förlossningen föder jag ut moderkakan, får hemsk medicin för att livmodern skall dra ihop sig - AAH, den värsta smärtan av dem alla! Får silverbricka med fika - och äntligen dagens första kaffe. Ligger kvar i en halv evighet på grund av den knöliga livmodern, får slutligen promenera till BB där jag väljer att stanna över natten för att få igång amningen. Detta lyckas, och vid lunchtid nästa dag är jag en fri kvinna. Med en frisk och härlig bebis.
Det här är alltså berättelsen om hur Lea Matilda Stridh kom till världen. Älskad av Mamma, Pappa och Storebror Edvin. Varje kväll när han skall gå och lägga sig är det Lea som får första kramen.
Ps. En eloge till Jonatan som inte bara agerade barnmorska och koordinator, han fick även packa Edvins väska i all hast och städa upp allt mitt söl innan han åkte efter med förlossningsväskan. Min fina man, lugnet i stormen.
