Crazy, stupid, love.

Crazy, stupid, love är en rätt snurrig film men i mitt blödiga tillstånd slutade jag  i ett minst sagt tårdrypande tillstånd. Hehe.. Jag minns en komiker som en gång pratade om att han haft en riktigt tung dag på jobbet, allt kändes hemskt och hela dagen hade han kämpat emot att bryta ihop och gråta. Så när han väl kom hem och stängde dörren skulle han äntligen få släppa på trycket innifrån, men först skulle han bara se så kusten var klar.. kolla så ingen var hemma och märkte honom. När han var säker på sin ensamhet brast fördämningarna. Han grät som ett barn, högt och ljudligt. Han ställde sig framför spegeln och såg sitt rödsvullna ansikte och den förtvivlan som återspeglades i hans egna ögon. Detta fick honom att gråta ännu mer. han riktigt görade in sig i sin sorg. Han började tänka på de han älskade, på hur det skulle kännas om de rycktes ifrån honom, han tänkte på döden, på ensamhet. han matade hela tiden sin egen gråt, han ville få ur sig allt! Plötsligt hörde han ett ljud och frös till. Lystrade och torkade tårarna.. När han insåg att han misstagit sig och att han fortfarande var ensam var det försent. Han kunde inte längre gräva fram den där sorgekänslan även om han försökte.

Den här fåfängligheten när man är ensam och gråter och ser sig själv gråta och blir smått dramatisk och vill gråta mer - riktigt se förtvivlan i ögonen... sån blir jag pinsamt ofta. Det är fascinerande. Och när man ändå redan gråter kan det vara skönt att tömma "bägaren" helt och hållet.
Jag kan tänka mig att jag är en bägare. Ledsamheter och jobbigheter kan jag bortse från ett ganska bra tag. Jag kan vara stark och reda mig i de flesta situationer. Tills bägaren är full.. Tills jag bär på alldeles för mycket tankar och känslor. Då rinner bägaren över och jag måste gråta, alla spänningar måste få släppa och då är det bara en sak som gäller: att vända bägaren upp och ned. Allt skall väck!

Lustigt nog händer detta oftast i samband med en gripande film i kombination med pms...