Blottade bekännelser

Pojkarna sover. Jonatan har jobbat natt och Edvin sover förmiddag.
När han vaknat, ätit och blivit bytt ska iväg till sjalträffen. Den har redan börjat, och Edvin somnade i sjalen nyss, men jag tycker det är mer praktiskt att gå iväg när han är nymatad och nybytt, så vi väntar lite.

Var för övrigt och tog cellprov imorse. Jag minns första gången jag satte mig i en gynstol. Jisses... tyckte det var så jobbigt att vara naken på nederdelen och sätta mig med benen uppåt. Och så skulle man hasa fram med rumpan. Lite till.. och lite till.. och lite till. Blev hon aldrig nöjd? Sen kall gel och kalla metallinstrument. Fy sjutton. Jag minns också andra gången jag satt i den där stolen. Då erbjöd barnmorskan mig en spegel. "Ja gärna!" utbrast jag och fick mig sedan en guidad tur i min egen insida. Det var ascoolt! Några turer i stolen senare var man ganska van vid att blotta sig och drog djupa lugna andetag för att hålla sig avslappnad.

Sen kom den där natten då Edvin föddes. Och i samma veva försvann den medicinska blygseln. Efter förlossningen skulle jag opereras och mina muskler hade i princip lagt av efter allt arbete fram till den tidpunkten. Och så skulle jag - helnaken och slapp - försöka hasa mig över från min säng till operationsbordet. Med kateter och allt! Utan muskelkraft. Det måste ha varit en syn... men jag var glad. Trött och glad. Och social. Ligger man helnäck, sölig och slapp inför en hel bunt främlingar - både kvinnor och män - så vill man kanske förbli lite anonym (bortsett från namn och personnummer). Den här nyblivna mamman kände sig dock bara stolt och fantastisk och berättade till och med var hon jobbade. Det skäms jag lite över såhär i efterhand, men det är nog skit samma ändå.

Och idag när jag satte mig i gynstolen igen hasade jag fram med rumpan som om jag aldrig gör annat.

Snipp(a) snapp snut, så var inlägget slut.