Här om kvällen när det var dags att sova låg jag med en klump i bröstet. Det var bara en känsla av att jag behövde gråta, att jag hade så mycket inom mig som behövde komma ut. Vad jag behövde för att kunna andas normalt igen var en rejäl urladdning i form av tårar. Så jag bad J klappa mig och visa ömhet, eftersom att det brukar locka fram känslorna och deras uttryck. Det blev bara ett par tafatta hulkningar. Det kom inte ut förrän jag vände mig mot honom och borrade in huvudet i hans bröst. Jag kände mig liten och ynklig, i behov av en trygg famn, och det var precis vad jag fick. Då kom tårarna, och det kändes skönt.
J är min familj nu, min trygga punkt här. Det har varit Mamma och Pappa så länge, men här i Borås är vardagen fortfarande ny om man jämför med mitt liv i Mölnlycke och Göteborg. Jag har vant mig hyfsat vid det här. Men tänk att jag ska vara en trygg punkt för någon i framtiden. Hur blir man vuxen?

Godnatt