Edvin Stridh

Här kommer historien om Edvins födelse.

Växjö
Sista natten i Växjö sov jag riktigt dåligt, sammandragningarna hade blivit kraftigare och jag gick på toa nästan varje timme. När sedan Jonatan gick upp för att äta frukost gjorde jag honom sällskap och berättade om nattens störningar. Sen stack Jonatan för att skriva terminens sista tenta och jag påbörjade ett pustande och stönande i väntan på att han skulle komma hem. Om jag minns rätt så hade jag värkar med 10 minuters mellanrum. Eftersom att det var lite jobbigt att vara ensam när det började komma igång ringde jag mamma och fick ventilera lite. Det kändes som en evighet innan Jonatan kom tillbaka från tentan, då hade jag skickat meddelande att det var på G och att han skulle skynda sig tillbaka när han var klar. Jag ringde Förlossningen i Halmstad, berättade lite om mitt tillstånd och frågade om jag skulle hinna dit från Växjö, och kvinnan i andra änden sa att det var lugnt och att vi inte hade bråttom. Så vi packade ihop oss och sa hejdå till Växjö.

Halmstad
Det var eftermiddag när vi kom hem, magen krampade ca 2 gånger på 10 minuter och det gjorde ont, men gick ändå bra. Jonatan kämpade för att få mig att äta, men jag hade inte mycket aptit utan drack mest vätska. Till slut fick han i mig en portion havregrynsgröt med äppelmos och en halv macka.
Jag ringde förlossningen igen när jag fått en blödning och den sk. "slemproppen" hade gått. Sköterskan i andra änden tyckte ändå att jag skulle vänta tills jag hade 4 värkar på 10 minuter. Efter det samtalet började jag klocka mina värkar som en dåre! Det gjorde så ont! Jag hängde på Jonatan och försökte ta djupa långa andetag genom värkarna. Vi såg över BB-väskan för att se till att allt vi skulle kunna behöva kom med och när jag tillslut klockat 4 värkar på 10 minuter slängde jag mig triumferande på telefonen och ringde förlossningen igen och frågade om jag fick komma in. Klockan var då 21.50. Det fick jag minsann och vi stormade iväg (jag var överlycklig för nu ville jag verkligen vara bland proffs).

Förlossningen
Vi blev insläppta och möttes av en undersköterska på förlossningen som visade oss till ett förlossningsrum. Jag fick lite saft och lämnade urinprov. Sedan kom en kraftig värk och jag kräktes i en papperskorg. Vi blev försedda med spypåsar och jag blev undersökt av en barnmorska för att se om jag skulle stanna kvar eller skickas hem igen. Hon konstaterade att jag gjort ett hästjobb hemma och var öppen 5 cm, så jag fick stanna kvar! (Hade hon sagt annat hade jag börjat storgråta...)
Värkarna kom med knappa mellanrum och jag fick ta mig bort till ett rum med ett stort badkar med lustgas bredvid. Där spenderade jag rätt så lång tid medan värkarna blev allt värre. Lustgasen testade jag, men struntade i den efter ett par försök. Jag var på den för sent, och det enda den tillförde då var att jag blev snurrig.
Ja, det var en väldig massa smärta som jag andades genom med Jonatans hjälp, till slut kände jag hur det började trycka på mot rumpan, som om jag behövde skita, och minsann, då var jag 10cm öppen. Halleluja! "Snabbt" upp på britsen i sidoläge med höger ben upp fick jag tillsägelse om att inte krysta när värkarna kom, utan att försöka slappna av och andas genom dem. Shit vad svårt det var. Och ibland lyckades jag, men många gånger var det omöjligt att inte bita ihop och bara trycka! Då var de på mig direkt, Jonatan och sköterskan, och försökte lugna mig. Jonatan hade varit förutseende nog att ta av sin vigselring - mycket smart drag med tanke på hur hårt jag höll i hans händer. Till slut sa de åt mig att krysta på värkarna. Det var underbart! Äntligen kunde jag göra någonting av värkarna, inte bara genomlida dem - utan de första krystningarna var nästan sköna (ungefär som när man börjar klämma ut en stor bajskorv - det är ändå en go känsla..hehe). Rätt så snart började jag känna att det var något stort som skulle ut. De började skymta huvudet. När huvudet kommit ut en bit sa de att jag skulle kunna känna det om jag ville - vilket jag såklart ville - nyfiken i en strut. Skum känsla..lite mjukt och strävt. "uuh!" grimascherade jag och återgick till att försöka få ut klunsen. Huvudet kom ut, och plötsligt var det en väldans liv framför mig och mellan mina ben. De kallade in extra personal, började trycka på alla möjliga ställen down there och sa åt mig att krysta och krysta och krysta! Fyyy vad ont det gjorde!!! De verkade slita för kung och fosterland och så plötsligt:

"Flluuurrp!"

Så kände jag hur det släppte och såg ett slemmigt paket med navelsträng och spretande ben som slipprade ut i händerna på barnmorskan! Glada tillrop, ett kort litet bebisskrik och plötsligt hade jag en liten röd bebis på bröstet som låg och andades. Jag fick lite värkstimulerande medicin och "Flluuurp" så kom moderkakan ut. Personalen blev helt till sig över storleken. Den vägde ca 1,1kg och vi blev informerade om att de brukar väga ca 400g. Inte undra på att bebisen var så stor! För stor var han - 4615g tung och 53cm lång. Sedan hade han dessutom ca 1 meter navelsträng som cherry on top. Mäktigt! Jonatan klippte navelsträngen och jag låg kvar i ett par timmar med lillen. Under förlossningen hade den lille fastnat med axeln, vilket kunde vara orsak till att jag fått en 5 cm lång bristning långt upp i slidan, så de började förbereda för operation. Jonatan fick se efter plutten och så rullade de ut mig från förlossningen.

Operation
De var fantastiska, roliga och trevliga. Korta versionen: ryggbedövningen tog inte som de ville, så de sövde mig.

"ZzzzZzzz"

Operationen gick bra.

BB
Efter att ha legat en stund på uppvaket blev jag inrullad till BB där Jonatan väntade på mig.
Dagarna gick in i varandra och Lillen blev inskriven på Neonatal då han var ganska håglös och trött och inte reagerade på nåt. Han gjorde pipljud när han sov, vilket kunde vara tecken på infektion och de började ta prover på honom. När proverna kom tillbaka visade de att han hade lite förhöjt infektionsvärde på ett prov, och man satte in penicillin. Dessutom var han sk "stor för tiden" och blev tillmatad med ersättning var 4e timme. Jag var också rätt medtagen efter förlossningen och kunde knappt gå själv. Allt gjorde ont, men såklart främst hela "sittområdet".
Efter 2 nätter på sjukhuset var vi rätt sugna på att åka hem, men inför tredje natten fick vi äntligen ett familjerum så vi kunde vara bara vi. Lilleman fick fortfarande penicillin och var under uppsikt av neonatal, så vi hängde kvar i väntan på besked. Nästa dag blev han undersökt av barnläkare som friskförklarade vår lille bebis. Och det var en fantastisk skillnad. lillen skrek och fäktade, reagerade bra på stimuli och tog bröstet. Läkaren tyckte absolut att vi kunde åka hem om vi ville. Namn hade vi också beslutat  oss för. Så tog vi med oss vår son, Edvin Thure Ruben Stridh, hem till vår borg och påbörjade en omtumlande omställning av livet.

Bilder

Obs! Varning för placenta-bild!

En värk i taget, nyligen anlända till Förlossningen...

Står och vaggar genom de sista hysteriskt smärtsamma värkarna, snart kommer krystvärkarna

Ett stycke rejäl moderkaka med tillhörande navelsträng ;)

Två medtagna kämpar

Lille-plutt på BB

Två trötta

Pappa ger ersättning med sked

Sötnos

Jonatans snygga nattskjorta när han sov över ;)

Mina fina pojkar

Första badet började bra och var rätt så mysigt

Mmm...

Men sen skulle de nödvändigtvis börja tvätta håret och då brast det! (Var finns öronpropparna??)

Hemma med Herr Kanin