Idag traskade jag till Edward's och somnade nästan i frisörstolen medan Johan tog hand om mina kluvna hårtoppar. Myyys...

Sen hem och leka lite med Phille och knäppa lite bilder.

posa med hemsk spindel

tentatider

Dags för något nytt!

Jag har gjort en alldeles egen latte idag! Mamma hade tagit med standardmjölk (jippie!) hem från kyrkan, så när jag kom hem från gymmet tog jag mig en bit oxfilé (nu låter jag måhända som en riktig snofs, men protein skall ju vara sunt), värmde och skummade mjölk, för att slutligen förena denna med espresso. Nu sitter jag här och njuter...

WAH!
Där försvann balanssinnet för en sekund och hela rummet snurrade en kvarts varv. Scary. Men det är ännu en av de sakerna som gör livet värt att leva - det oväntade!

Det här inlägget är någon slags avstamp. Om en och en halv dag kommer första tentan, den jag fruktar mest av dem alla - Lingvistik B. Det krävs en riktig mördarinsats av mig för att klara den känns det som, även om jag har mer koll än jag någonsin haft. Av vana vet jag dock att tentorna brukar se mycket enklare ut än exempeltentorna, och jag hoppas att detta gäller även onsdagens utmaning och kraftmätning. Det att se tentorna som en kraftmätning är något jag tagit fasta på. Det väcker tävlingsinstinkten till liv och gör mig mer fokuserad. Kanske är dags att börja fokusera nu då...

Ps. Jag vill inte jobba den 8 juni, jag hoppas verkligen jag slipper... ds.

Hur ska jag göra när det pirrar sådär i magen?
Njuta?
Bli nervös?
Slå ihjäl känslan med att repetera hela terminens läxor?

Jag kör nog på lite av varje... men jag tror att min magkänsla snart kickar igång och då är det dags att ta beslut.

Jag har chattfeber, jag kanske kan - men jag VILL inte sluta chatta. Jag kan chatta med i princip vem som helst (bara inte den där konstiga människan som tror att jag är en kille och vill visa sig i webcam hela tiden. Hon är förövrigt blockad). Just nu är det kursaren Filip som får underhålla mig, men någonstans djupt inom mig hoppas jag att han säger hejdå snart så att jag tvingas fokusera på min översättning. Överjaget önskar detta bör kanske tilläggas, egentligen har jag en stark dragning åt lättja såhär på kvällskvisten.

Jag kände mig utmanad av mina föräldrar att fasta fr.o.m. middagen idag t.o.m. fikat efter kvällsmötet imorgon. Inställd på detta möttes jag av mina demoner som sade att jag inte kunde plugga utan mat i magen, vilket jag trodde på och sköt upp fastan för den här gången. Nu med mjölk och flingor i magen pluggar jag ändå inte. Ironiskt?

Jippi!

Kunskapstörsten är på väg tillbaka!
Väldigt mycket tack vare mina vapendragare på språkcaféet.

Jag har kommit in i någon slags svacka.
Från förändring tillbaka till det vanliga och det i sig borde vara något positivt. Det kanske uppfattas som konstigt, men vissa förändringar är inte till det bättre, och då gör man bäst i att ta ett steg framåt, eller i värsta fall bakåt. Jag kan tänka mig att jag istället tog ett steg åt sidan den här gången. I en viss fråga vill jag helst ta ett ordentligt språng framåt, men jag håller mig tillbaka, väntar ut kurvan och kör om först när jag ser att vägen är tom längre fram.

Jag känner ingen motivation till att dunderplugga på det sätt som jag planerat över påsken, och den desperation efter kunskapstörst som uppstår ur detta förtär mig inifrån. Varför lider jag inte av kunskapstörst längre? Jag behöver universitetet. Jag har än en gång bevisat för mig själv att jag inte kan studera hemma. Jag gillar inte långhelger, de ska ha stryk.


Dagens positiva: Band på G, jag lever ett i-liv i ett i-land, idag kommer farmor hit :)

Det är påsk.

Det firas med iklädning av ny klänning, håruppsättning, solsken och min mysiga familj.

Om en timme blir det dock bussen in till staden för att närvara vid Kofferts 26-årsfest. Vilken egentligen är anledningen till klänning och håruppsättning :)

LOL@Jake

En fika med Jake råkade resultera i en 6 sekunder lång inspelning. Utöver härlig puckelryggshållning bjuder jag även här på lite omogen ryska.

Jag satt på humanisten och läste på om ryska pronomen när jag plötsligt fick sällskap. En ung brunhårig man kom smygande och frågade om jag kände igen honom. Mitt spontana svar blev "Hej Samuel!" varpå han slog sig ned och vi pratade i nästan en timme. Efter detta fick jag lånat två oerhört tunga böcker på biblioteket och begav mig till valand för att möta upp min gamle kursare Oskar. Vi hade språkcaféet i sikte, där vi fick nöjet att bekanta oss med tre medelålders ryska män. Det blev lite ryska och svenska och det är med sann fröjdefull förtjusning jag ser fram emot nästa tillfälle. Sanningen är ofrånkomlig - jag behöver praktisera. Och äntligen har jag funnit en stig som leder till vägen. Bestämd form singular.


Jag vet inte vart jag ska, men jag ska komma dit.

Var är mitt äventyr?

Så fort jag blir bunden till det här huset känns livet inramat och onaturligt bakåtsträvande. Jag ser ut i den gråbeiga soppan utanför mitt fönster, drar på mig regnkläderna för att ta ut hunden på promenad och inser i nästa minut att hela gångvägen badar i vatten. Det krävs en stor portion tålamod och koordinationsförmåga för att ta sig förbi dessa Mölnlyckes världshav, inte minst då man på de små snövallarna (som man trodde var ens räddning) måste akta sig för att kliva i små hundbajsar som ligger precis Överallt! Det som göms i snö dyker upp i tö. En del hundägare borde skämmas tänker Sara då.

Man kommer innanför dörren, torkar av sin fyrbenta vän och sig själv och drar fram dammsugaren. Idag tycks vara en perfekt dag för tråkiga sysslor. Jag dammsuger och slänger in en mörk 40 i tvättmaskinen. Husligheten själv. Sedan begår jag ett smärre brott och sitter följaktligen och avnjuter en film. Nej. Jag njuter inte. Jag pausar genom halva och går upp för att laga stuvade makaroner med köttbullar.
Och nu mina vänner, befinner vi oss i nuet!

Och var är äventyret?

Igår fick jag ett telefonsamtal. Det varade i 20 minuter ungefär och var ett av de viktigaste telefonsamtalen den veckan. Varför? För att det var oväntat efterlängtat, och för att det kändes som att ett hål inom mig fylldes igen. Det kändes som att komma hem.
Så känns det när en vän man inte hört ifrån på länge ringer upp en, och man inser att man har saknat personens röst.

Jag gick och lade mig med en bra känsla i magen.