Nu inser jag att jag känner mig pressad. Tentaplugget kan jag nog hantera även om det är mycket. Det värsta idag är nog att han hängde sig fast i mina tankar - hela dagen.
Såhär mycket har jag inte tänkt på honom sedan jag kom hem, och inte heller på det här viset. Som att det är ett farväl till, fast slutgiltigt den här gången. Att jag tänker att jag saknar honom enbart för att jag känner mig ensam, och att det är dags att släppa taget.
I mitt huvud låter det hur självklart som helst, alla anledningar finns där och det är verkligen dags. Så varför klamrar jag mig fast vid minnen och känner för att gråta sönder mig?
Kan jag skylla på pms?
gör mig lite lättare om hjärtat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar