Nytt år - nya spektakel

Att börja det nya året med tentaångest är inte jättehäftigt, och när man som undertecknad lider av jetlag känns det inte alls nådigt. Hemkommen från en hård dag på humanisten är utmattningen total och när jag korsade musikvägen för att ta mig hem till huset fick jag en vag förhoppning om att en bil skulle komma och köra på mig. Det hände icke. Tanken på att jag föredrog lite sjukhustid framför mina tentor fick mig att rysa lite. Så tänker inte en vinnare. Jag ÄR en vinnare!

Min ömma moder rådde mig dock att ta en powernap och jag följde hennes råd. Dock vaknade jag av en serie konstiga ljud. Det krafsade, skorrade. Jag tänkte att nu brakar datorn ihop, men min kära Fujitsu Siemens stod ljudlös bortsett från fläkten. Vad kunde det då vara? Jag kom att tänka på Mulder från X-files. Han hade minsann inte legat kvar i mörkret och undrat. Han hade tänt lampan, tagit sig upp ur sängen och börjat leta efter källan till de mystiska ljuden. Så det gjorde även jag.

Så fort jag satt mig upp fick jag höra ljudet igen, och i motsatta hörnet fick jag syn på en liten mus som klättrade och skuttade omkring på mina skokartonger. Fylld av glädje öppnade jag dörren och ropade ut evangelium (det glada budskapet, för er som inte är invigda i kyrkospråk) "Det är en liten mus på mitt rum!"

Pappa kom springande ner för trappan och mamma kom inte långt efter. Så stod vi samlade och iaktog den lille krabaten. Pappa fick tag i en kartong och påbörjade en ryckig och dansande jakt på min lilla husmus. Den skuttade som en tokig, och sprang över pappas fötter. Pappa är kittlig, vilket resulterade i en rad häftiga rörelser som påminde om en skrämd dam. Mamma ställde sig i min säng. Jag själv skrattade och lyckades sätta på locket på kartongen.
Gick upp och släppte ut musen från huvudentrén. Han susade iväg i den kalla vinterkvällen.

Det här är andra gången på två dagar som jag får sällskap av en sån där liten rackare. Igår hittade jag en som satt och värmde sig framför öppna spisen, med katten 3 meter bort som satt och knaprade torrfoder.


Faktum kvarstår dock: Kommer det en spindel så klarar jag det inte själv. Då behöver jag Pappa på riktigt.