Promenaden och insikten

Idag gick jag en promenad. Utan J&E. Med musik i öronen och choklad i sikte. När jag begav mig ut kände jag förväntan och glädje i att få komma ut i friska luften och röra lite på påkarna. Men innan jag ens nått fram till kastanjen vid viadukten började promenaden kännas dämpad. Jag saknade både man och barn, syftet med promenaden var att känna någon form av frihet, men jag kände mig bara ensam.
Jag insåg med blandade känslor att jag blivit mamma - på det psykiska planet. Jag kan längta efter ensamtid något vansinnigt, men jag vill ändå ha lillen nära.

På väg hem från affären iaktog jag bilarna som flöt fram på Laholmsvägen, och jag greps av ångest över att jag inte kört bil på så länge, och hur skall jag klara att köra utan att bygga upp körvanan, jag kan nog inte parkera en bil längre...tankarna bara skenade och när jag väl kom hem var jag hemskt ledsen. När jag låg på sängen kom Jonatan och lade en avslappnad son i mina armar och placerade sig själv bakom mig.
Just där och då var jag hemma, omhuldad, älskad och älskande.

För att säga som så många gånger förr:

Här vill jag stanna, för här mår jag bra.

Nu sover Edvin, och jag skall strax göra honom sällskap.
Kram och Godnatt

Hönsmamman coolar ner sig

Jag tror jag börjar få till det nu!

Det här med att få i sig frukost eller förmiddagsfika, att våga tro att Edvin kan vara lugn och vaken på samma gång. Våga lägga honom åt sidan en halv minut medan jag slänger på mig lite kläder. Det överlever vi båda två.
Det har också underlättat att vi numera får till ett par rapar efter måltiderna, vilket oftast resulterar i mindre mängd kräk. Hurra! (Välkommen till "Här är ditt liv"...)
(Men igårkväll fungerade det inte alls, både E och jag var mer eller mindre täckta med kräks konstant och han skrek i högan sky... Som plåster på såren fick jag sova ut inatt/idag.)

Dagens undran:
Är det med barnvagnar som med hundar? Hundägare hälsar ju ofta på varandra och det är liksom underförstått att " vi har hund så nu bondar vi lite". Men kan jag som nybliven förälder springa runt och heja på alla med barnvagn som jag möter, eller tycker de att jag är ett miffo då? Jag känner mig liksom knäpp bara av att tänka tanken... kommer passera alla andra barnvagnar med min barndoms "kyrkmin" om jag gör för stor sak av det här. DÅ kommer de andra föräldrarna garanterat tro att nåt är allvarligt fel med mig!

Sådär! Dagens frukost är intagen, kan nog få till en kopp kaffe med! Det är de små segrarna som gör mina dagar.

Kramar!

Klockan är 13.45.
Jag har precis smällt i mig en jätteportion av gårdagens rester. Att kunna sitta ner i lugn och ro och äta ett mål mat är både sällsynt och..ja..helgat.
Idag blev det ingen frukost då min underbare son skulle äta, kräkas och göra ner sig i några timmar. Och hans numera smått apatiska och väldigt trötta moder satt i trosor och sladdrig bh och undrade när hon ens skulle få sätta på sig lite kläder så hon vågade gå in i köket, det enda rummet med insyn från grannen. (Som naturligtvis hängde vid fönstret)
Nu känner jag mig lite mer mänsklig efter ett mål mat, ett stort glas vatten och med kaffekoppen framför mig. E ligger i babysittern på köksbordet inlindad i handdukar (pga ev kräkrisk) inom räckhåll så jag kan gunga honom lite om han vaknar till.
Jag vill inte klaga, han är ju fantastisk, frisk och ursöt, men småbarnslivet är inte alltid som jag förväntat mig. Jag förväntade mig skrik ibland, blöjbyten och amning etc, men jag hade ingen aning om hur tidskrävande det skulle vara och hur isolerad jag skulle känna mig. Men det är ju det, jag orkar inte riktigt med besök heller och lider nog lite av duktig-flicka-syndromet, ska minsann bevisa att jag kan klara det här. Imorgon natt är Jonatan ledig, den enda lediga natten på hela veckan. Det ska bli skönt.

Regnet öser ner, jag hade någon idé om att ta ut E på promenad i nya barnvagnen när han blivit bytt och matad och jag påklädd..men nu blir det visst inte så :)
Hoppas att sommaren vill komma på riktigt snart.

I helgen var vi på Tjörn hos mamma och pappa och firade midsommar lite lätt med regn, sill, jordgubbar, tårta och fantastiska revbenspjäll bara för att nämna några ingredienser. :) Mysigt att få spendera tid med mams och paps och skönt att ibland kunna räcka över guldklimpen till dem för att få sig en vilopaus, lite mat eller vad det nu kunde gälla. :)

Här kommer lite bilder från helgen:

Här kommer vi!

Promenad i Skärhamn

Morfarmys

Mormormys

Morbror underhåller

Den sk. Vackra gula spindeln

Kramkram!

Mobilblogg

Testar att blogga från mobilen :) Får se hur bilderna hamnar. Sitter i soffan med mina killar, slappar lite medan midsommarvädret (regn och tunga skyar) råder utanför.

Kramar!

Tisdag på vår gata i stan

Idag har vi varit till sjukhuset och testat hörseln på Edvins högeröra, nu blev testet godkänt, så dit behöver vi inte åka fler gånger.
Eftersom vår barnvagn är klumpig, tung och nätt och jämnt går in i bagageutrymmet i bilen fick lillen åka bärsele mellan bil och behandlingsrummet - något som han tack och lov älskar! :) Vi är på jakt efter en lättare och mindre vagn, så J stack just iväg till babyproffsen för att kika och jämföra (kan det bli en bättre begagnad Emmaljunga från blocket tro?)

Första kvällen/natten ensam med Edvin genomlevde jag mellan igår och idag. Han sov fram till 22.10, sen var racet igång. Han ammade för kung och fosterland medan jag kollade på Netflix-serien "Call the midwife" (farlig serie när man just fött barn, då den handlar om en nyutexaminerad barnmorska...många bebis/mammaöden och följden blir en mycket tårig Sara). Jag lyckades dessutom få lilleman att bajsa i toastolen, men nåt vidare sömnig blev han inte förrän runt 02-tiden. Vid det laget var jag helt färdig, så när han väckte mig vid 04-tiden började jag gråta...varför sover han inte längre än 2 timmar? han fick amma bredvid mig i sängen och där somnade vi, jag halvsov någon timme till innan det var dags igen.

Vi får se hur det blir inatt, kanske kan jag låta bli att amma så mkt att han spyr ut allt...det är svårt att veta ibland när han gnäller för att han är hungrig eller när det duger med närhet och napp t.ex. Vi får väl lära känna varandra mer helt enkelt. Nu sover han efter en liten stunds amning iaf, det är skönt. Och det finns ju de som har det värre, där amningen inte kommit igång eller barnet inte tål minsta kiss i blöjan etc.

Ja, nu blir den här bloggen en bebis-blogg!
Innan idag släppte J ut mig på ett ärende till coop. Jag skulle cykla och köpa kaffe bl.a. Vilken känsla! Jag trampade fram i solen och kände mig lite som mitt gamla jag..fast ändå inte. Fick liite dåligt samvete av att njuta så av ensamheten, men det var knappt märkbart. En fin stund var det iallafall!

Ps. idag firar jag och Jonatan 5 år tillsammans. Vi firar det kanske inte riktigt.. men det finns där i bakgrunden bland alla sysslor. ;) Ds.

tossorna jag sydde i vintras passar :)

I skrivandets stund... aldrig utan kräklapp :P

Baby E ligger i babynestet i soffan och slumrar, jag sitter med filmjölk, katrinplommonmos och flingor och njuter av att få lite lugn och ro till frukosten. Inatt sov lilleman i 6,5 timmar! Helt otroligt! De senaste tre nätterna har han sovit som en stock, och jag tror bestämt att jag har pappa Jonatan att tacka för det. Han är en tapper kämpe vid skötbordet. Vid minsta lilla skrik håller han E över toaletten. Först brukar det komma en strid stråle kiss och så lugnar han sig. Kommer inget bajs och han är lugn får han komma upp igen. Och så fortsätter det, skrik = toastolen. Själv blir jag alltid trött i öronen och benen innan något bajs kommit, men Jonatan är stenhård - och då i synnerhet innan läggdags. Somnar inte E efter blöjbytet så får han en sista liten amning och sen är det mys som gäller med handhållning och kanske ett finger i munnen. Sen sover han så gott så gott.

Idag kommer Rut och Hanna på besök, det ska bli så mysigt! Jag är glad att jag har fått sova inatt, annars får vi väl hoppas att bebisarna samsomnar och vi kan ta en powernap med dem ;)

Bäst jag äter upp frukosten innan E vaknar.

Pusspuss

Edvin Stridh

Här kommer historien om Edvins födelse.

Växjö
Sista natten i Växjö sov jag riktigt dåligt, sammandragningarna hade blivit kraftigare och jag gick på toa nästan varje timme. När sedan Jonatan gick upp för att äta frukost gjorde jag honom sällskap och berättade om nattens störningar. Sen stack Jonatan för att skriva terminens sista tenta och jag påbörjade ett pustande och stönande i väntan på att han skulle komma hem. Om jag minns rätt så hade jag värkar med 10 minuters mellanrum. Eftersom att det var lite jobbigt att vara ensam när det började komma igång ringde jag mamma och fick ventilera lite. Det kändes som en evighet innan Jonatan kom tillbaka från tentan, då hade jag skickat meddelande att det var på G och att han skulle skynda sig tillbaka när han var klar. Jag ringde Förlossningen i Halmstad, berättade lite om mitt tillstånd och frågade om jag skulle hinna dit från Växjö, och kvinnan i andra änden sa att det var lugnt och att vi inte hade bråttom. Så vi packade ihop oss och sa hejdå till Växjö.

Halmstad
Det var eftermiddag när vi kom hem, magen krampade ca 2 gånger på 10 minuter och det gjorde ont, men gick ändå bra. Jonatan kämpade för att få mig att äta, men jag hade inte mycket aptit utan drack mest vätska. Till slut fick han i mig en portion havregrynsgröt med äppelmos och en halv macka.
Jag ringde förlossningen igen när jag fått en blödning och den sk. "slemproppen" hade gått. Sköterskan i andra änden tyckte ändå att jag skulle vänta tills jag hade 4 värkar på 10 minuter. Efter det samtalet började jag klocka mina värkar som en dåre! Det gjorde så ont! Jag hängde på Jonatan och försökte ta djupa långa andetag genom värkarna. Vi såg över BB-väskan för att se till att allt vi skulle kunna behöva kom med och när jag tillslut klockat 4 värkar på 10 minuter slängde jag mig triumferande på telefonen och ringde förlossningen igen och frågade om jag fick komma in. Klockan var då 21.50. Det fick jag minsann och vi stormade iväg (jag var överlycklig för nu ville jag verkligen vara bland proffs).

Förlossningen
Vi blev insläppta och möttes av en undersköterska på förlossningen som visade oss till ett förlossningsrum. Jag fick lite saft och lämnade urinprov. Sedan kom en kraftig värk och jag kräktes i en papperskorg. Vi blev försedda med spypåsar och jag blev undersökt av en barnmorska för att se om jag skulle stanna kvar eller skickas hem igen. Hon konstaterade att jag gjort ett hästjobb hemma och var öppen 5 cm, så jag fick stanna kvar! (Hade hon sagt annat hade jag börjat storgråta...)
Värkarna kom med knappa mellanrum och jag fick ta mig bort till ett rum med ett stort badkar med lustgas bredvid. Där spenderade jag rätt så lång tid medan värkarna blev allt värre. Lustgasen testade jag, men struntade i den efter ett par försök. Jag var på den för sent, och det enda den tillförde då var att jag blev snurrig.
Ja, det var en väldig massa smärta som jag andades genom med Jonatans hjälp, till slut kände jag hur det började trycka på mot rumpan, som om jag behövde skita, och minsann, då var jag 10cm öppen. Halleluja! "Snabbt" upp på britsen i sidoläge med höger ben upp fick jag tillsägelse om att inte krysta när värkarna kom, utan att försöka slappna av och andas genom dem. Shit vad svårt det var. Och ibland lyckades jag, men många gånger var det omöjligt att inte bita ihop och bara trycka! Då var de på mig direkt, Jonatan och sköterskan, och försökte lugna mig. Jonatan hade varit förutseende nog att ta av sin vigselring - mycket smart drag med tanke på hur hårt jag höll i hans händer. Till slut sa de åt mig att krysta på värkarna. Det var underbart! Äntligen kunde jag göra någonting av värkarna, inte bara genomlida dem - utan de första krystningarna var nästan sköna (ungefär som när man börjar klämma ut en stor bajskorv - det är ändå en go känsla..hehe). Rätt så snart började jag känna att det var något stort som skulle ut. De började skymta huvudet. När huvudet kommit ut en bit sa de att jag skulle kunna känna det om jag ville - vilket jag såklart ville - nyfiken i en strut. Skum känsla..lite mjukt och strävt. "uuh!" grimascherade jag och återgick till att försöka få ut klunsen. Huvudet kom ut, och plötsligt var det en väldans liv framför mig och mellan mina ben. De kallade in extra personal, började trycka på alla möjliga ställen down there och sa åt mig att krysta och krysta och krysta! Fyyy vad ont det gjorde!!! De verkade slita för kung och fosterland och så plötsligt:

"Flluuurrp!"

Så kände jag hur det släppte och såg ett slemmigt paket med navelsträng och spretande ben som slipprade ut i händerna på barnmorskan! Glada tillrop, ett kort litet bebisskrik och plötsligt hade jag en liten röd bebis på bröstet som låg och andades. Jag fick lite värkstimulerande medicin och "Flluuurp" så kom moderkakan ut. Personalen blev helt till sig över storleken. Den vägde ca 1,1kg och vi blev informerade om att de brukar väga ca 400g. Inte undra på att bebisen var så stor! För stor var han - 4615g tung och 53cm lång. Sedan hade han dessutom ca 1 meter navelsträng som cherry on top. Mäktigt! Jonatan klippte navelsträngen och jag låg kvar i ett par timmar med lillen. Under förlossningen hade den lille fastnat med axeln, vilket kunde vara orsak till att jag fått en 5 cm lång bristning långt upp i slidan, så de började förbereda för operation. Jonatan fick se efter plutten och så rullade de ut mig från förlossningen.

Operation
De var fantastiska, roliga och trevliga. Korta versionen: ryggbedövningen tog inte som de ville, så de sövde mig.

"ZzzzZzzz"

Operationen gick bra.

BB
Efter att ha legat en stund på uppvaket blev jag inrullad till BB där Jonatan väntade på mig.
Dagarna gick in i varandra och Lillen blev inskriven på Neonatal då han var ganska håglös och trött och inte reagerade på nåt. Han gjorde pipljud när han sov, vilket kunde vara tecken på infektion och de började ta prover på honom. När proverna kom tillbaka visade de att han hade lite förhöjt infektionsvärde på ett prov, och man satte in penicillin. Dessutom var han sk "stor för tiden" och blev tillmatad med ersättning var 4e timme. Jag var också rätt medtagen efter förlossningen och kunde knappt gå själv. Allt gjorde ont, men såklart främst hela "sittområdet".
Efter 2 nätter på sjukhuset var vi rätt sugna på att åka hem, men inför tredje natten fick vi äntligen ett familjerum så vi kunde vara bara vi. Lilleman fick fortfarande penicillin och var under uppsikt av neonatal, så vi hängde kvar i väntan på besked. Nästa dag blev han undersökt av barnläkare som friskförklarade vår lille bebis. Och det var en fantastisk skillnad. lillen skrek och fäktade, reagerade bra på stimuli och tog bröstet. Läkaren tyckte absolut att vi kunde åka hem om vi ville. Namn hade vi också beslutat  oss för. Så tog vi med oss vår son, Edvin Thure Ruben Stridh, hem till vår borg och påbörjade en omtumlande omställning av livet.

Bilder

Obs! Varning för placenta-bild!

En värk i taget, nyligen anlända till Förlossningen...

Står och vaggar genom de sista hysteriskt smärtsamma värkarna, snart kommer krystvärkarna

Ett stycke rejäl moderkaka med tillhörande navelsträng ;)

Två medtagna kämpar

Lille-plutt på BB

Två trötta

Pappa ger ersättning med sked

Sötnos

Jonatans snygga nattskjorta när han sov över ;)

Mina fina pojkar

Första badet började bra och var rätt så mysigt

Mmm...

Men sen skulle de nödvändigtvis börja tvätta håret och då brast det! (Var finns öronpropparna??)

Hemma med Herr Kanin

Den uttröttlige

Ja jag är sannerligen inte outtröttlig.

Innan jag hann ta mig ut kom J hem, fikade och powernappade, sedan begav vi oss ut i solen och blåsten. Nu hittar jag lite bättre på campus, men mitt lokalsinne känns ändå inte pålitligt. Vi tog oss heela långa vägen bort till Ica (ca 1km bort) och tillbaka till lägenheten. Och som jag fick kämpa! Det tog kanske 10 meter - sedan vankade jag med ömma revben och molande höfter/rumpa. Men det var det värt för det var skönt att komma ut i friska luften. Bara tanken på att bli normal igen - kunna promenera, springa och böja sig framåt - gör mig lyrisk. Det finns ett liv bortom denna otympliga kropp! Och detta liv ligger max 2 veckor och 2 dagar bort! (Förhoppningsvis kommer det snabbare än så)

Nu står J och steker hamburgare, jag behöver inte ens hjälpa till med tillbehören! Han är snäll och hjälper mig så gott han kan med olika saker. Han hjälper mig att ta på skorna, dra av byxorna över fötterna, hämta saker åt mig och så lagar han mat :) En riktig hjälte. Så tar jag disken när han är i skolan.

Innan på Ica köpte han dessutom två olika glassorter OCH Pringles-chips (gröna burken).
Det lutar åt filmkväll ikväll igen :) Vi är inte nyttiga, men vi passar på att mysa så gott det går.

Hejhej sammandragning!
Med denna stenkula till mage avslutar jag detta inlägg.
Kram!!

Växjö

Tredje dagen i Växjö. Här regnar det till och från med jämna intervall och jag sitter i Jonatans studentetta och fördriver tiden. Idag är första dagen som det känns helt okej. Jag menar, det är inte jätteroligt att vara här medan J är iväg på sina lektioner och så, jag kan titta på netflix, tv och surfa. Tekniskt sett kan jag gå ut och utforska campus med eller ta bussen till centrum, men vädret är inte inbjudande och ärligt talat så tryter motivationen. Samtidigt som både J och jag vill att lilleman skall hålla sig inne i magen tills efter tentan på fredag så är det nästan så jag hoppas han kommer tidigare, bara det händer någonting! Men han gör inte mycket väsen av sig. Buffar och knuffar lite, ibland hugger det till i rumpan/höften och mina fingrar är lika avdomnade som innan.

Jag har gått in i ett nässpraysberoende, nästäppan är ordentligt påfrestande emellanåt. Igår på apoteket fick jag rådet att köra saltvattenspray. Med nyvunnen motivation gick jag in för att uthärda nattens annalkande täppa med förhoppningen att nässlemhinnorna skulle bli i bättre form bara jag lyckades stå ut en natt. Oh boy! Efter 3 timmar av munandning, många toalettbesök med högljudda snytningar och upprepade saltvattenduschar, torr hals och vaselinsmetiga läppar blev jag desperat och tog min tillflykt till den vanliga nässprayen. Somnade på några sekunder med en viss besvikelse i kroppen.
Nu resonerar jag såhär: Sålänge jag befinner mig i den här lägenheten där jag inte kan fly undan någonstans med mina besvär får jag leva med att ta lite nässpray innan jag skall sova. Annars kommer jag inte vara utvilad om nu värkarna skulle sätta igång. (Dessutom blir jag ju hungrig om jag ligger vaken, och här kan jag knappt röra mig utan att väcka stackars J)

Nu kom solen fram, dags att kasta mjukisbyxorna, dra på ett par jeans och få lite syre.

Stor Kram!

En spänd söndagskväll

Såå... imorgon händer det. Jag har inte känt mig nervös i helgen eftersom att jag hållt mina tankar på annat. Rut och Hanna har varit på besök och myst här i Halmstad, och idag har vi mest myst och slappat jag och Jonatan. Men nu är jag ensam hemma, det är mörkt ute och jag skall strax gå och lägga mig. Och jag börjar få lite magknip. Jag tror faktiskt att det kommer gå bra, jag vet att jag kan. Och jag kommer vara uppvärmd innan det är dags, men just nu värker armar, fötter och händer. Och magen såklart. Men jag skall läsa lite innan jag försöker sova så att jag slipper ligga och vrida och vända på mig. Få tankarna på annat.

Men imorgon händer det! Då är det två månader sedan jag började övningsköra och imorgon skall jag på min första uppkörning någonsin! Och eventuellt min sista! :) Coolt!

Tänk på mig, för imorgon kl. 08.00 är det dags för mig att göra Halmstad (o)säkert!

Tack och Godnatt.

Weekend

Solskenssöndag. Innan helgen blev det utlovat regn, men molnen har hållt sig borta hela helgen, och vilken helg sen!

Jonatan kom hem i torsdags och vi skulle övningsköra när jag slutat jobba, men jag var trött efter en riktig sänkare på jouren på jobbet och riktigt irriterad. Förutsättningarna var urusla, mitt humör var i botten och Jonatan som fått vänta utanför mitt jobb i nästan en timme var inte heller direkt jublande. Den dagen övningskörde jag nog inte mer än 500 meter, och resten av kvällen var vi osams. Totalt värdelöst när allt man egentligen gjort innan i veckan är att längta efter varandra. Men - vi somnade som vänner och nästa dag tog jag revansch innan vi skulle vara i kyrkan och repa. Övningskörningen gick riktigt fint och Jonatan fick se att jag visst lärt mig något de senaste veckorna.

Så, denna helgen har det varit en ungdomskonferens i pingstkyrkan som gått under namnet "Weekend 15" med temat äkta vara. Under större delen av fredagen repade vi i lovsångsteamet ihop oss inför kvällens möte. Efter att ha sjungit en hel dag var rösten ganska sleten när det väl var dags, men det gick fint ändå. På lördagen var vi uppe ganska tidigt för att leda lite lovsång på morgonsamlingen, sedan under dagen var det lite aktiviteter och seminarier som vi inte deltog i. Vi passade istället på att vila i solen utanför kyrkan. Middag, teater och sedan kvällsmöte. Sista lovsångspasset varade nog i en timme ungefär, och när vi gick och lade oss den kvällen var mina anklar som sådana där knubbiga bebisanklar. Det är riktigt jobbigt att stå upp mycket, och i synnerhet fredagen blev det mycket stående under repet. Idag ömmar fötterna och jag har förberett en liten treat inför kvällen - vetepåsen ligger i frysen och väntar på att få lindra mina värkande fossingar.

Jonatan var en riktig guldklimp igår och masserade mina fötter innan vi somnade - riktigt välbehövligt. Jag har börjat samla på mig lite vätska i fötter och "underben", inte så att de ser ut som stockar, men litegranna. Körde stödstrumpor på finalgudstjänsten idag. Hade nog inte gått annars.

Jonatan ligger och sover på soffan, och jag själv är också väldigt seg och färdig efter en intensiv helg... får se om det blir något övningskört idag, känns som att vilan är välbehövlig inför den kommande arbetsveckan. På torsdag är jag ledig medan resten av kliniken är på klinikutflykt. Jag har körlektion, teoriprov på trafikverket och en synundersökning på synsam inbokade, så jag har att göra ändå :P

Spädis verkar må bra i magen, han knuffar och buffar och är allmänt snäll som inte sparkar mig i revbenen.

Slänger in en bild på lovsångsteamet från helgen med. Där saknas två tjejer som var med och sjöng, men annars är hela gänget med. Riktigt härligt gäng, har varit jättekul :)

Från vänster: Jakob -sång och gitarr, Anton - trummor, Rickard - synt, tjockisen - sång, Jonatan - piano, Lasse - bas, Thomas - fiol, Emil - elgitarr

Nu ska jag stretcha ryggen

Kram och puss